”De bor nog på gatan nu”

De fick 24 timmar på sig och myndigheternas dom var tydlig:

Vandrarhemmet skulle stängas omedelbart.

Det var en dödsfälla.

Det är lite finare än Bromma hus, det råder det ingen tvekan om. Men annars har inte mycket förändrats. Osäkerheten, vilsenheten och rädslan är densamma som förut.

Det enda Mikael vet just nu är att socialen betalar för hans rum i en vecka till.

Vad som händer sedan har han inte en aning om.

– Det är lite jobbigt. Killen jag delar rummet med sover hela dagarna och vill ha mörkt. Så man får smyga längs väggarna.

Det har gått snart en månad sen Mikael kastades ut från Bromma hus. Men det känns som en livstid.

Mikael och några andra fick åka med minibussar till Rosersberg – ungefär vid Arlanda flygplats. Där hade ägarna av Bromma hus ordnat boende i några dagar. Som en kompensation för alla förbetalda hyror.

Väskorna fick inte plats i bussarna.

Inte alla människor heller.

– Nej, bara de mer välordnade. Tio–femton stycken kanske. Det kan man förstå. Det nya hotellet ville väl inte ha en massa stökpellar och knarkare, säger Mikael.

Vad som hände med de andra vet han inte.

– Det är nog en del av dem som bor på gatan nu.

Det nya stället var fint, men dyrt. Ville man bo kvar efter fyra dagar skulle det kosta 14 000 i månaden.

Dessutom var man oftast tvungen att vandra några kilometer för att ta sig till pendeltåget.

Några valde ändå att stanna kvar. Mikaels tidigare rumskamrat ”Stor-Klas” var en av dem.

– Han jobbar extra, så han hade råd ett tag iallafall. Men det känns lite konstigt att vi inte bor tillsammans längre, det gör det.

Andra hittade rum på ett billigare hotell närmare pendeln.

Som ”Masoud”. Den afghanske säkerhetsvakten vi träffade på Bromma hus i ett inrökt rum fullt med vägglöss. Han skriver över sms att han inte har tid att ses. Han ska till skolan.

”Jag kan inte sova i mitt nya rum heller, det är mycket droger och bråk. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur kan jag få hjälp?”

Under de månader vi tillbringade på Bromma hus träffade vi narkomaner, kriminella, fattigpensionärer och misshandlade kvinnor. Alla bodde under samma tak. För de flesta var det socialen som stod för notan.

– Det här är botten av botten, sa den ansvarige för vandrarhemmet när vi träffade honom.

När Bromma hus stängdes fanns ungefär ett trettiotal personer kvar. Men ingen vet säkert exakt hur många.

Eller vad som hänt med alla sedan dess.

För Mikael ställde det där med knät verkligen till det. Han hade betalat deposition till en liten andrahandslägenhet i Farsta i södra Stockholm.

Men efter skadan blev det för långt att gå från tunnelbanan även där. Han lämnade tillbaka nyckeln till kvinnan som hyrde ut.

– Hon vägrade ge tillbaka depositionen. ”Du får tillbaka den om du hittar en ny hyresgäst”, sa hon. Så får man väl inte göra? Det var ju mina pengar.

Det – tillsammans med några extra dagar på det dyra hotellet – åt upp pensionen för den här månaden. Mikael blev tvungen att gå till socialen.

– Det var så jag hamnade på det här nya stället, säger han och visar upp saldot på mobilen.

192 kronor och 67 öre.

Nästa pension kommer den 19 oktober. Om tre veckor.

– Jag äter inte så mycket, men jag behöver mina mediciner. Man är ju inte i sitt livs form direkt.

Alexander Ojanne (S) är socialborgarråd i Stockholm. Han berättar att flera myndigheter gjort tillsyner efter Aftonbladets publiceringar om Bromma hus.

Platsen var välkänd av polisen, en adress som ”sticker ut” i statistiken. Med droghandel, slagsmål, överdoser, fylla, och dödfall där liket blivit liggande i rummet och ruttnat.

Trots det fick verksamheten fortsätta år efter år och socialen fortsatte betala för sängplatser.

Men den tredje september fick det vara nog.

Polisen, brandförsvaret, arbetsmiljöverket, miljöförvaltningen och stadsbyggnadskontoret gick in tillsammans. De blev kvar i flera timmar.

– Vi gjorde en stor samordnad tillsyn, säger Alexander Ojanne.

När ”Lill-Klas” minns tillbaka på den dagen, beskriver han det som en ”stormning” av byggnaden.

Men enligt Alexander Ojanne gav den resultat.

– Varje myndighet har en lång lista på saker som var fel. Brandförsvaret hittade brandlarm som täckts över. Man ville röka inomhus. Det användes stormkök med gasol i rummen och det fanns jättevarma spisplattor i köket som inte gick att stänga av.

Och miljöinspektörernas lista var inte direkt kortare.

– Du har ju själv varit där. Heltäckningsmattor med intorkade spyor, rutten mat på golvet, spår efter vägglöss och kackerlackor överallt. Det var fullständigt ovärdigt.

Polisens knarkhund hittade mängder med narkotika. Flera boende var omöjliga att prata med, de var för höga eller hade psykoser.

Dessutom var flera nödutgångar låsta.

Beskedet från inspektörerna kom direkt på plats i de smutsiga korridorerna. Bromma hus skulle stängas ned omedelbart.

– Ytterst handlar det om att det varit fara för liv och hälsa.

Hyresvärden Niam AB, en kapitalfond med huvudkontor vid Stureplan i centrala Stockholm, hade redan sagt upp Bromma hus kontrakt efter att Aftonbladet ställt frågor om byggnaden i våras.

Uppsägningstiden var nio månader och ambitionen från Niam var att lokalerna skulle tömmas fortare än så.

Men tre månader senare var vandrarhemmet fortfarande igång.

Stockholms stad beslutade om böter på 200 000 kronor till Bromma hus AB.

Niam AB fick ett vitesföreläggande. Skulle de få för sig att hyra ut lokalerna i framtiden igen utan nya tillstånd, väntar böter på två miljoner.

Det har de inga planer på att göra. De meddelar att en sanering pågår av lokalerna.

”Det är osannolikt att någon verksamhet kommer att återupptas”, skriver Erik Rydström, Fund manager på Niam AB.

Enligt Ojanne är den här typen av samordnade inspektioner nyckeln bakom att stänga ned platser som Bromma hus. Då kan man angripa hyresvärden från flera håll.

– Det känns bra att vi har förbättrat situationen för några människor. Nu gäller det att se till att de inte hamnar på ett nytt, liknande ställe.

Frågan är hur väl de kommer lyckas med att fånga upp alla som flyttat. Det finns gott om den här typen av vandrarhem i Stockholm och i resten av Sverige.

Ansvaret ligger dessutom inte bara på Stockholms stad. 17 av 26 kommuner i Stockholms län har betalat för sängplatser på Bromma hus de senaste fem åren.

Risken är uppenbar att folk kommer att falla mellan stolarna. Att de bara hamnar på ett annat likande ställe i ett annat industriområde i stadens utkanter.

Att karusellen bara börjar om och tar ett varv till.

Hotellet Mikael hamnat på nu har också varit i blåsväder tidigare, när SVT Stockholm tidigare i år kunde visa att socialtjänsterna placerat barnfamiljer här. Tillsammans med narkomaner.

– Det verkar ha blivit bättre nu. Personalen är riktigt schyst. Det finns knarkare här med såklart, men de är lugnare än på Bromma hus, säger Mikael och stönar när han försöker resa sig.

Eftersom hans knä spökat har han fortfarande inte hämtat sina väskor på Bromma hus. Det enda han har är kläderna på kroppen. Men september är här och shorts börjar bli kallt. Han behöver sina långbyxor.

Han hoppas att grejerna står kvar som han lämnade dem – märkta med hans namn i korridoren.

Men när han ringer den tidigare ansvarige för Bromma hus dör hoppet.

– Micke, det har gått flera veckor. Allt är slängt. Det finns inget jag kan göra, allt skulle tömmas, hörs en röst säga genom högtalartelefonen.

Vi bestämmer oss ändå för att ta en tur förbi Bromma hus. Väskan kan ju ligga i en container.

I sådana fall kan vi fiska upp den och ta tillbaka den till Mikael.

De har bytt portkod sedan vi var här sist. Men från fönstren några våningar upp hörs ljud.

När vi går runt hörnet, ser vi en brandtrappa. Den leder upp till det stora tomma allrummet i Bromma hus.

Vi tar oss upp och ropar in: ”Hallå! Är någon här?”.

En kvinna – helt täckt av en skyddsdräkt i vit plast – kommer ut i allrummet. Hon tar sig fram bland sopor, skräp, gamla cyklar och rullatorer. Hon frågar på engelska vad vi vill.

När vi förklarat att vi är journalister och letar efter en väska släpper hon in oss. Det mesta är slängt, men vi kan ta ett varv och leta om vi vill.

De flesta rummen är tömda, heltäckningsmattorna upprivna. Kylskåp och sängar har släpats ut.

Städare klädda från topp till tå i vit plast rör sig in och ut ur rummen. Doften av hasch har vädrats ut. Nu luktar det bara damm och smuts.

Men här och var finns fortfarande spår av dem som bott här. Rester av liv som levts här i flera år.

En kvinna kikar ut ur ett rum. Hon är ansvarig för saneringsfirman. Det här är en av de värsta platser hon städat.

– I början slängde vi bara ut allt genom fönstren. Allt luktade och det var fullt med vägglöss. Nu är det sista dan vi röjer. Imorgon börjar vi städa.

Hon har inte sett någon väska men följer med oss till ”Lill-Klas” och ”Stor-Klas” gamla rum.

Allt som finns kvar här är en gammal mikrovågsugn på en pall.

Vi ger upp.

Vi går ut från Bromma hus för sista gången.

Alla tecken på att det en gång funnits ett vandrarhem här är borta. Skyltarna är nedplockade från den slitna fasaden.

Här bodde förlorarna i Sveriges bostadspolitik.

För de forskare och experter vi talat med är lösningen given.

Först behövs en trygg bostad, sen kan man ta tag i resten av problemen.

Att stänga ned Bromma hus var inte svar på frågan som Frida Ekström, enhetschef för ekonomiskt bistånd i Värmdö kommun ställde:

– Var ska vi göra av dem? Var ska de bo?

Tillbaka på bänken på det nya hotellet i det nya industriområdet bläddrar Mikael igenom telefonen.

Alla vi lärt känna på Bromma hus har spridits för vinden och vi vill ta reda på vad som hänt.

Några vet vi lite om. Som Lena, Masoud, Stor-Klas och Lill-Klas.

Andra är spårlöst försvunna.

Som Mats. Samlaren och hajkaren som bodde i åratal på Bromma hus med sin hund Alfred.

Innan dess var hans hem en skogsdunge på Värmdö. Där begravde han Alfreds pappa Pysen under en tall.

Kanske är han tillbaka där. Bland träden.

– Tyvärr, jag trodde att jag hade hans nummer. Men det verkar ha försvunnit, säger Mikael.

Mats fick ingen plats på minibussarna till hotellet i Rosersberg.

– Vi såg honom genom bussfönstret när vi åkte. Då stod han med sina saker i en kundvagn.

Mikael lovar att fråga runt, men tystnar när vi börjar prata om hunden Alfred.

Det tar någon sekund innan han tvekande hittar orden.

– Åh... Har ni inte hört? Alfred dog på golvet i rummet, innan vi kastades ut.

– Det var hjärtat, tror jag.