”Det är rena vilda västern”

Mats älskar hundar. Kanske lite väl mycket, ett tag hade han arton stycken samtidigt.

Men nu har han bara en kvar.

Alfred.

Mats och Alfred har bott tillsammans i över sex år på Bromma hus. Notan står socialtjänsten i Värmdö kommun för.

– De förlänger med en månad i taget, så jag kan aldrig vara helt säker på att jag får bo kvar.

Han trycker till dörren till sitt rum ordentligt för att den ska stängas. För några veckor sedan var det en man med en psykos som sparkade in den och spräckte dörrkarmen.

Han var på jakt efter cigaretter. Sedan dess går dörren inte riktigt igen.

Vi slår oss ned i en gammal lädersoffa. Luften är tung och full av damm. Det är omöjligt att hålla torrhostan tillbaka.

Mats pekar upp mot taket.

– När ventilationen går igång kommer det damm och sen blir det varmt när solen ligger på. Men jag har tagit bort delar av innertaket. Då stiger värmen upp till den kalla betongen.

Han vill bort härifrån. Till något tryggare, där han kan bygga upp sitt liv igen. Utan rädslan för att bli överfallen av sina grannar.

Mats situation är inte unik, säger Marcus Knutagård, professor i socialt arbete vid Malmö universitet och en av Sveriges främsta experter på hemlöshet.

– Runt om i landet finns många som bott väldigt länge på samma plats, även om de är menade att vara tillfälliga.

Ett problem är att socialtjänsterna, som har ansvar för att ordna tak över huvudet till utsatta, inte kan påverka om det faktiskt finns boenden inom kommunen.

– Socialtjänsterna ska ta hand om folk i kris, men har ingen makt över lösningen, alltså bostäder.

– Jag minns fortfarande när läkaren ringde och sa ”Mats, du får inte ens byta däck på bilen längre”. Så illa var det.

Det var starten på en nedförsbacke med operationer, konkurs, kronofogden och hemlöshet. Till slut hade han förlorat allt och bodde i ett litet hemmabyggt skjul ute i skogen.

– Jag är ju en hajkare. Eller vad man ska säga, en campare kanske. Men när det blev för kallt gick jag ned till kommunen, som skickade mig hit. Det var det enda stället som tog emot hundar.

Sedan dess har han blivit kvar på Bromma hus. Men han besöker fortfarande skogsdungen ibland. Där ligger Alfreds pappa ”Pysen” begravd under en tall.

Det är illa, men knappast ovanligt, enligt Marcus Knutagård. Problemet finns över hela Sverige.

– Det kan handla om direkt farliga bostäder. Socialtjänsterna kan ge bistånd till något man knappt vet vad det är för någonting.

De flesta kommuner vi kontaktat har inte besökt Bromma hus. Trots det fortsätter de betala för sängplatser – år efter år. Det förvånar inte Knutagård.

– Jag skulle säga att det är väldigt sällan som ett boende blir inspekterat. Det handlar mest om att lösa en akut situation.

Och då blir lösningen därefter.

– Jag tror inte att många i Sverige vet att vi har så många människor som lever under sådana här förhållanden.

Det är mycket fylla och fest på rummen och i korridorerna. Låset till porten är ofta trasigt och är den stängd tar sig folk in ändå, genom brandstegarna och nödutgångarna.

– Vissa stunder så är det rena Klondyke, rena vilda västern med alla oinbjudna som tar sig in, säger Mats.

Situationen går ofta över styr.

– Jag räddade livet på en kille en gång. Han hade tagit för mycket heroin och låg i korridoren.

Mats tog upp mannen och började vandra med honom genom korridoren, för att hålla honom vid medvetande.

– Jag gick med killen fram och tillbaka i två timmar.

Det blir många polisutryckningar till Bromma hus. Det är en adress de känner till väl, men den är långt ifrån unik, säger kommunpolisen Martin Swedenborg.

– Det finns sådana här boenden runt om i hela Stockholm, där socialtjänsterna placerar folk. Platser där det kostar väldigt lite att få en säng för natten.

Varför blir det så stökigt?

– Man samlar utsatta från hela Stockholm på ett och samma ställe. Med väldigt många sovplatser och utan någon större tillsyn överhuvudtaget.

– Det är inte utbildad personal som arbetar där heller, vilket gör att de här människorna blir ännu mera utsatta när de hamnar på en så liten yta.

Vår bild är att de som bor där är hemlösa, narkomaner, kriminella och personer med psykisk ohälsa. Men även kvinnor på flykt från våld. Delar du den bilden?

– Ja, det är en bild jag delar. Alla de fem kategorierna hamnar ofta där.

Vad borde förändras?

– Vi hade gärna sett att man placerade de här människorna på boenden där det faktiskt finns personal som kan säkerställa trygghet och säkerhet.

Mats vandrar genom korridorerna med två petflaskor i händerna. Han har hämtat vatten till Alfred.

Tillbaka i rummet slår han sig ned på sängen. I rummet finns två våningssängar. Fulla med saker som han plockat med sig hem.

– Jag är ju en samlare, det kan jag erkänna. Jag växte upp på en bondgård. Då tog man till vara på allt, säger han och fyller på Alfreds vattenskål.

– Jag skulle tippa på att 70 procent av allt här inne är dugligt att använda. Men jag behöver rensa.

Han tar fram ett brev han skrev till socialtjänsten för några dagar sedan.

– Jag skrev det nog lite i affekt, det kan jag se nu. Men det var hur jag kände just då. Det står jag för.

Brevet börjar med ”Hej” och slutar med ”Vet ni hur nedvärderad och kränkt man kan bli innan man går helt sönder?”

När han läst färdigt bär rösten inte riktigt.

Han böjer sig ned mot golvet.

– Kom Alfred.

Både forskningen och polisen anser att vandrarhem som boende är en dålig lösning. Ändå fortsätter socialtjänsterna att betala för nätter, till en mängd olika grupper med varierande behov av stöd.

Aftonbladet har varit i kontakt med flera socialtjänster runt om i Stockholms län, samtliga nekar till en intervju och vill bara besvara frågor via mejl.

Svaren är snarlika. De följer socialtjänstlagen. Varje fall är individuellt. En natt får kosta kring 300 kronor. Det finns ingen koordinering kring vilka personer olika kommuner sätter på olika boenden.

Några har inspekterat Bromma hus och fortsatt betala för sängplatser.

Andra har aldrig varit där över huvud taget.

Men Frida Ekström, enhetschef för ekonomiskt bistånd i Värmdö kommun – som betalar Mats sängplats – svarar på några uppföljande frågor över telefon.

Självklart kan hon inte uttala sig om Mats situation, utan svaren är endast generella kring hur kommunen använder akuta boenden.

Värmdö är dessutom en av de kommuner som faktiskt besökt Bromma hus.

– Vi träffar våra klienter regelbundet. Vi beviljar bara boende 30 dagar åt gången, då behöver vi ibland träffa personen för att se hur det går för dem. Då kan vi träffa personen där de bor.

– Ibland har vi åkt när vi har ny personal också, för att visa vilka boenden vi använder oss av. Så att de har en uppfattning om var de ligger. Vi har ju inga egna boenden på Värmdö.

Så Bromma hus är en rimlig plats för människor att bo?

– Det är vad lagstiftningen säger. Det ska vara vad en låginkomsttagare på orten har råd med. Det ska vara av ”skälig karaktär”. Det blir en tolkningsfråga och där man kan tycka olika.

– Valet står ofta mellan att sova under bar himmel, eller få fyra väggar och förhoppningsvis en varm dusch.

Enligt polisen är det inte så smart att placera så många med olika problem under samma tak?

– Jag håller med. Det är jag den första att skriva under på. Men var ska vi göra av dem? Var ska de bo?

Så det finns inte mycket att välja på?

– Det finns nästan ingenting. Vi pratar om en handfull ställen. Det är ingen lukrativ bransch det här.

Vi har träffat en person som bott flera år på Bromma hus. Vore det inte bättre att ordna en ordentlig lägenhet?

– Inom socialtjänstlagen, där jag arbetar och har min delegation, så har jag inte förfogande över regelrätta bostäder. Jag brukar säga att vilken nyckelknippa ska jag ta den nyckeln ifrån? Den finns ju inte.

Det låter ganska hopplöst?

– Hade vi haft andra förutsättningar, så hade vi jobbat utifrån dem såklart. Men nu får vi använda de medel som står till buds, utifrån det uppdrag vi har och hur lagstiftningen ser ut. Vi ska hela tiden se varje individs unika behov, men vi kan ju inte trolla.

Han drömmer om ett enkelt liv. En liten stuga i någon kranskommun, med gångavstånd till en busshållplats. Gärna med renoveringsbehov, bara det finns varmvatten och el. Torrdass kan han ta.

– Då skulle jag ha något att pyssla med. Bygga kan jag ju, så då kan hyran kanske bli lägre. Då skulle jag kunna arbetsträna på hundra procent också.

Den drömmen har han fått lägga på is. Han är tvungen att prioritera. På Bromma hus handlar det om att undvika att bli rånad och nedslagen.

Då är det svårt att fila på ett cv samtidigt.

För professor Marcus Knutagård är det uppenbart att vårt sätt att hantera socialt utsatta människor har brister. För honom är lösningen given.

Först behövs en trygg bostad, sen kan man ta tag resten av problemen.

– Det är väldigt få av oss som skulle må bra på en sådan här plats. Där överlevnaden bygger på att hela tiden vara på sin vakt, skydda sig, kanske till och med bli aggressiv för att visa att man är farlig.

Men så länge det är brist på billiga bostäder är socialtjänsterna tvungna att hitta tillfälliga boenden på den öppna marknaden.

Det skapar nya affärsmöjligheter.

För om Mats, Lena, Masoud, Lill-Klas, Stor-Klas och alla andra vi träffat på Bromma hus är förlorarna på botten av botten, så finns det andra – på toppen av toppen – som är vinnare.

– De senaste decennierna har det dykt upp nya aktörer. De köper inte byggnader för att förvalta dem, utan för att sälja vidare eller riva och bygga nytt. Då struntar de i underhåll, säger Marcus Knutagård.

Det verkar vara fallet med fastigheten där Bromma hus ligger. Inom några år ska området jämnas med marken och en ny stadsdel växa upp.

Då kan den slitna gamla byggnaden tömmas, saneras och rivas.

Och äntligen bli en bra affär.