På botten av botten

Det första vi ser är en lapp i den stängda receptionen.

”Hej, Från och med i dag får ni tvätta era smutsiga lakan själva, för vi har ingen råd att tvätta dem längre”.

Under lappen ligger blåa fällor av papp. Det står ”Anticimex” på dem.

Två våningar upp finns vandrarhemmet Bromma Hus. Luften är tung av värme. Det luktar cigarettrök och hasch.

Bredvid – vid ett rangligt bord – sitter en man i i tjugoårsåldern och rullar in något i folie som han ska röka.

– Jag bor inte här längre. Men jag känner folk här, så jag kommer tillbaka ganska ofta.

De flesta som rör sig i korridorerna kommer från länder utanför Europa. De svarar undvikande på de flesta av våra frågor. Utom en.

Vem har satt dig här?

– Socialen.

När vi går runt i lokalerna nämns flera olika kommuner som betalat för sängplatserna här.

Stockholm, Värmdö, Solna, Järfälla, Ekerö, är bara några.

En kvinna sitter på en trasig stol. Solen gassar in genom de smutsiga rutorna och genom cigarettröken från männen som röker runt henne. Hon pratar i telefon.

– Jag har försökt få tag på socialen hela förmiddagen. Här kan jag inte stanna, alla är fulla och höga. Jag måste bort.

Efter två timmar får det vara nog. Vi tar oss ut, förbi trasiga toaletter och sönderslagen inredning. Ut i friska luften.

Kläderna läggs i frysen när vi kommer hem. Delvis för att få bort rökdoften, men främst för att döda vägglössen.

Allt började med att hon vann i Yatzy. Plötsligt blev ögonen på andra sidan köksbordet mörka.

– Jag gjorde mig lite rolig över att han förlorade, som man gör när man spelar spel. Men det tog han personligt och så small det till.

Exakt vad som hände är lite suddigt, men på något sätt lyckades hon få in honom i duschen. Utanför var det vinter och tjugo minus.

– Jag måste ha varit påstridig och han var chockad. Jag tänkte att en naken och blöt karl kommer inte springa långt i det här vädret.

Under året de haft ett förhållande hade hon tappat kontakten med sina vänner. Den enda hon kunde ringa var en gammal kollega, som hon inte sett på tio år.

– Hon gav mig 300 spänn, så att jag kunde ta en taxi till polisstationen.

Att åka hem till radhuset var inte ett alternativ. Hon blev placerad på ett kriscenter för kvinnor.

Där bodde hon i några veckor, innan socialtjänsten kom på andra tankar.

– De ville flytta på mig, de tyckte att kriscentret var för nära mitt hem, säger hon och lyser med en ficklampa ned i badkaret med det rostbruna vattnet.

Lena ringde telefonnumret på dörren. En kvinna med andningsmask och stora gummihandskar öppnade.

– Hon sa att hon höll på att städa lite. Sen såg jag skylten i hissen. De skulle sanera för kackerlackor.

I den rangliga vånings­sängen av metall låg nakna bruna skum­gummi­madrasser. På väggen verkade någon ha spytt en gång i tiden, och bordet där hon skulle äta var ingrott av smuts.

– Jag tänkte bara ”det här kan inte vara sant”.

På Bromma Hus hemsida finns bilder av ett allrum, fullt med orangea och gråa soffor. Lena gav sig ut korridorerna för att hitta det.

– Jag gick igenom köket där de flesta spisarna saknade ugnsluckor. Det var bara stora gapande hål. Då tänkte jag att det inte kunde bli sämre.

Hon hade fel.

Sofforna i allrummet hade bytts ut mot stora sophögar. I ett hörn låg den gamla heltäckningsmattan slängd. Av det gamla skrotet hade någon tillverkat en ”pinnsoffa”. I övrig var rummet tomt.

– Jag träffade en gammal dam där. Hon sa att kackerlackorna skulle jag inte oroa mig för. Det var värre med vägglössen. Hon drog upp kjolen och visade sina ben. De var fulla med röda bett.

Lena låste in sig på sitt rum och fäste lakan över kroppen för att lössen inte skulle komma åt.

Efter två nätter flydde hon till en annan del av landet. Där bor hon fortfarande.

Men hon vill inte att fler ska behöva hamna här. Därför besöker hon vandrarhemmet en gång till, tillsammans med oss.

För att visa vad som kan hända, när man behöver hjälp.

– Jag var tvungen att tala om det för någon. Hur kan det här vara möjligt i Sverige?

De senaste fem åren har 17 av 26 kommuner i Stockholms län använt det här vandrarhemmet.

De kan få en natt för 250 spänn.

De har köpt tiotusentals nätter för miljontals kronor.

Och kontrollen verkar vara minimal. För att inte säga obefintlig.

Det är inte det lättaste att förstå vem som faktiskt äger Bromma Hus. Slår man i offentliga register finns det bara en styrelseledamot. En man som själv bott på vandrarhemmet i flera år.

Enligt årsredovisningarna har bolaget en anställd. Runt 30 personer är skrivna på adressen, men det bor betydligt fler här.

Till slut hittar vi ett protokoll från ett möte med aktieägarna från 2024.

Två restaurangägare, en grossist. Samt en man som enligt Linkedin är ansvarig för stället – och lastbilschaufför.

Resten av aktieägarna verkar bo på vandrarhemmet.

Företaget går med brakförlust. Exakt vart pengarna tar vägen går inte att se.

Under våren besöker vi Bromma Hus flera gånger, för att förstå vilka som hamnar här.

Ju mer tid vi spenderar i de slitna korridorerna, desto närmare kommer vi både människorna och platsen.

I vad som en gång var uppehållsrummet finns det graffiti av skiftande kvalitet.

På ett vägg har någon skrivit ”Kärlek” i ett hjärta.

På en annan står det ”Helvete”.

En man kommer ut från en av sovsalarna. Han rör sig målmedvetet mot utgången, tills vi går fram och säger hej.

Han kommer ursprungligen från Afghanistan. Vi kommer kalla honom Masoud.

Han har bott här i snart fem månader. Notan står socialen i Järfälla för.

Han satt försjunken i böcker dag som natt och till slut fick hans fru nog. Hon ville skiljas.

– Jag hade ingenstans att bo. Då var det en kompis som tipsade om det här stället. Här finns det alltid plats.

Det gick socialen med på.

Just nu bor han ensam. Men han vet aldrig när en ny rumskamrat flyttar in. Han hoppas att det kommer dröja.

För de han haft hittills har inte varit något vidare.

Ska Masoud bli säkerhetsvakt måste svenskan förbättras. Han gör sig förstådd, men behöver ofta stanna upp och hitta rätt ord. Kanske slå upp det i mobilen.

Men ryggsäcken är full med böcker. Grammatik, noveller, läroböcker på lätt svenska.

På telefonen kollar han på en miniserie från 1996, ”Polisen och Pyromanen”. Per Oscarsson spelar polischef i Strömstad.

– De röker hela tiden och sen ska de försöka jaga mördaren. De orkar ju inte ens springa, säger Masoud med ett leende.

Han ber om ursäkt för sitt rum. Det står skräp och halvtomma matkartonger lite överallt.

– Jag vågar inte slänga någonting. Det tillhör dem som bott här tidigare och jag vet inte om de kommer tillbaka.

Han har bett om en damsugare, men det fanns inte. Han gör sitt bästa med den gamla slitna borsten i hörnet, men den rår inte på den ingrodda heltäckningsmattan.

Masoud har försökt hitta ett annat boende. Men han sitter i lite av en rävsax. Först behöver han ett jobb och då krävs bättre svenska.

En arbetslös afghan på 40 plus står knappast högst i kurs när hyresvärdar ska fylla en tom lägenhet.

– Socialen har sagt att jag gärna får flytta om jag hittar något annat. Men det får inte kosta mer än här.

Men i en sovsal bredvid ”biblioteket” sitter en kvinna i 70-årsåldern på sin säng. Hon berättar att hon bor här frivilligt och betalar själv.

– Det är billigt. Men visst, det finns problem. Damtoaletten svämmar över, det får jag ordna flera gånger om dagen.

Jag trodde det bara var socialen som fick boka plats här? Men folk bor här frivilligt också, menar du?

– Ja, Det är det flera som gör.

– Men jag tycker ni borde kontakta vd:n och inte smyga runt. Han kan svara på alla era frågor, säger hon och ser på oss med ett drag av misstänksamhet.

Hennes blick säger allt. Nu kommer snacket att gå.

Mycket riktigt.

Dagen efter är telefonen full med missade samtal.

Några dagar senare slår vi oss ned i två läderfåtöljer med varsin kopp snabbkaffe. På kontoret ligger lusfällorna vi vant oss vid att se.

– Man kackerlackorna har vi faktiskt fått bort, säger mannen framför oss med stolthet i rösten.

Han är vd, receptionist och allt-i-allo. Han, tillsammans med en städerska som bor här, är de enda anställda.

– Min telefon har ringt konstant de senaste dagarna, folk är oroliga säger han och gestikulerar uppgivet.

Det bor runt 60 personer på Bromma Hus just nu. Vandrarhemmet tar emot folk från socialtjänster över hela landet. Att det ser ut som det gör, är inte konstigt, säger han.

– Det här är botten av botten. Socialtjänsterna skickar vem som helst och vi tar emot dem.

Man får intrycket av en man som står ensam inför ett berg av problem som ska lösas och en aldrig sinande ström av människor.

Han kan inte hindra oss från att vara här och prata med folk, säger han. Men det positiva får gärna komma fram också.

– Det här är ett hem för många. Det enda alternativet är gatan. Här får de åtminstone tak över huvudet.

Han lovar att hålla ett stormöte om en vecka, berätta varför det går runt två journalister i korridorerna och fråga om det är fler som vill prata med oss.

Och att en kommun ska ha koll på vilka som sätts här av andra socialtjänster är såklart omöjligt.

Resultatet blir den här explosiva blandningen av människor, med helt olika behov.

Det märks inte minst på polisens rapporter från adressen.

Det är hundratals sidor fulla med larm om slagsmål, överdoser, fylleslag, knivhot och vapenbrott.

Ambulanspersonal vägrar ofta gå in i byggnaden utan poliseskort och för bara några månader sedan stormade piketen in, efter larm om en man som sprang runt med en pistol i korridorerna.

Ändå får allt fortgå, utan att någon drar i bromsen. Socialtjänsterna fortsätter skicka folk, polisen fortsätter rycka ut och byggnaden fortsätter förfalla.

En vecka efter vårt möte med vd:n ringer telefonen.

– Jag försökte, men det var ingen som ville prata, säger han.

Han vill inte ha något mer med oss att göra. Han hindrar oss inte från att besöka Bromma Hus. Men vi ska inte kontakta honom igen.

– Jag är ledsen, jag orkar inte mer. Skriv vad ni vill.

Vi börjar prata med ett par i korridoren. De är gifta och har bott här i flera år. Under samtalet går en man förbi flera gånger. Två meter lång, ung och med dyra kläder.

Han stirrar.

Fjärde gången, stannar han upp och börjar slå i en dörr.

– Varför står ni och pratar med dem i korridoren? Varför står ni bara här? Varför går ni inte iväg till era rum?

Vår lilla kvartett blir tyst, stämningen är hotfull och oberäknelig.

– Vi pratar bara, de ställer lite frågor, stammar en tyst.

Han skriker vidare.

– Jag gillar inte att ni pratar, ni borde vara på era rum.

Våra blickar är riktade mot det smutsiga golvet. Sekunderna känns som en evighet.

– Äh hörrni. Det är okej. Jag ska gå. Ha en trevlig kväll.

Paret försvinner snabbt in på sitt rum.

De vill ge en annan bild av Bromma Hus, en bild av gemenskap.

I en rapport om hemlöshet som Länsstyrelserna publicerade 2024 nämns gruppen de tillhör. De har inga sociala problem, men har helt enkelt inte råd med något annat.

I rapporten beskrivs gruppen som ”växande”.

Ett dussintal personer – främst pensionärer – har bott på Bromma Hus i åratal och betalar själva.

De har samlats i samma del av vandrarhemmet. Eftersom de är goda kunder får de en sängplats för betydligt mindre än vad socialen betalar.

Det är inte är drömboendet. Men allt är inte så nattsvart som de är rädda att journalister från en kvällstidning ska måla upp det som.

De flesta vi pratar med i ”pensionärs­korridoren” har liknande livsöden. Det är små saker som gått fel på vägen.

Självklart finns det de som levt ett hårt liv.

Men för många handlar det om en skilsmässa, en sjukdom, ett bedrägeri, eller skulder hos kronofogden. Händelser som gjorde att stabila liv slogs omkull.

– Men de är verkligen schyssta här. De gör vad de kan för att hjälpa, säger en man.

Flera av pensionärerna sitter – eller har suttit – i styrelsen. De flesta hjälper till och städar där det behövs, eller gör småjobb på fastigheten. Man försöker hålla ordning tillsammans.

– Ett tag hade vi stora problem med gängkriminella som sålde droger i korridorerna, men just nu är det bättre.

– Vi har samma stil. Vi snackar inte så mycket skit och så har vi liknande intressen. Fotboll, hockey och tipset, säger ”Lill-Klas”, som egentligen heter Mikael Lundin, 68.

Men en tydlig skillnad finns. Halva rummet går i svart och gult, den andra halvan i grönt och vitt.

– Han är AIK:are, och jag är Hammarbyare. Men det blir inte något bråk för det. Jag kan ju inte slåss mot en sån där liten parvel, säger Stor-Klas och skrattar till – eller Lars Mörth, 65, som han egentligen heter.

Lars hamnade här efter en skilsmässa 2022. Plötsligt stod han på bar backe utan någonstans att ta vägen.

– Jag gick till socialen och bad om råd. De gav mig en lista på boenden. Jag valde det här eftersom det var billigast. Jag betalar ju själv.

Han har jobbat som anläggare hela livet. Men rör– och plattläggning sliter på kroppen, så han är glad att arbetslivet är över.

– De var tvungna att ta bort matstrupen och göra en ny av min magsäck, då gick det inte att jobba längre.

Mikael har en ”hyfsad” pension, säger han, men han dras fortfarande med sviterna av 90-talskrisen, när han sålde villan med förlust efter en skilsmässa.

Kronofogden tar en stor del av pengarna varje månad.

– Man har ju jobbat som in i helvete, så min pension ligger på runt 23 000. Men sen ska kronkalle ha sitt och tar runt sju och ett halvt per månad. Jävla svin, säger han och skrattar till.

Drömmen är att kunna flytta in i en liten etta eller tvåa, att få något eget.

– Jag har aldrig missat en hyra i hela mitt liv, men så fort de ser att man har kronofogden efter sig så blir det stopp direkt.

Tills dess får Bromma Hus duga. De har varandra och de andra i pensionärskorridoren och just nu har stöket ändå minskat något.

– Det var värre för några månader sen, med knivslagsmål, bråk och fylla, säger Mikael.

– Jag går aldrig på muggen på natten. Jag går innan sängdags och sen håller jag mig till morgonen, säger Lars.

– Man har koll på vilka nya som kommer under dagen. Då vet man om man kan röra sig ute under kvällen, fyller Mikael i.

– Det är där problemet ligger. Socialen skickar hit folk med psykiska problem eller sådana som precis muckat från kåken. De måste ha bättre koll, säger Mikael.

Lars fyller i:

– Jag hjälpte en tjej för ett litet tag sen, jag följde med henne till socialen. Jag frågade dem: Har ni någonsin varit där ute? Har ni sett hur det ser ut?

– Nej, sa de bara. De har aldrig sett stället och sen skickar de hit vem som helst. Det är ju inte konstigt att det ser ut som det gör.

Precis som många gånger tidigare den här våren lägger vi våra kläder i frysen när vi kommer hem.

Vi har nu ägnat flera månader åt att lära känna Bromma Hus.

Platsen där Stockholm läns social­tjänster har köpt tiotusentals nätter för runt tio miljoner kronor de senaste åren.

Här hamnar kvinnor som Lena, på flykt från en våldsam relation.

Och män som Masoud, på jakt efter fotfäste i ett nytt land.

Och äldre, som ”Lill-Klas” och ”Stor-Klas”, vars pension inte räckte längre än hit.

Tillsammans med narkomaner, kriminella och psykiskt sjuka.

På botten av botten.