Världens mest extrema dumpnings­plats

Förra våren vandrade vi längs afrikanska stränder täckta av dumpade kläder. Vi trodde att det inte kunde bli värre.

Men vi hade fel.

Hade inte sett det här.

Atacama-öknen i Chile. Shoppingkulturens slutstation. Världens mest extrema dumpningsplats.

Den chilenska staden Iquique ligger inklämd i en gryta, där bergen störtar ner i havet.

På 1970-talet skapades här en ekonomisk frizon, där företag erbjöds skatte- och tullättnader för att stimulera ekonomin. I dag är staden en av Sydamerikas största inkörsportar för snabbmode – mest second hand, men också returer och osålda lager.

Varje år skickas runt 60 000 ton kläder hit tullfritt från Europa, USA och Asien. Runt två tredjedelar bedöms kastas. Det motsvarar ungefär 130 miljoner plagg om året, tolv för varje svensk.

Uppe på ökenplatån ligger den fattigare tvillingstaden Alto Hospicio. Det är därifrån dumpningen sker. Vita lastbilar sägs dyka upp och försvinna.

Vi måste hitta dem. Ta reda på vilka som kör dem – och på vems uppdrag.

Shein, planetens populäraste online-modemärke, har lovat oss att deras returvaror återsäljs i Europa, utan att behöva fraktas runt jorden. Den 14 februari skickade vi tillbaka fem slumpvis utvalda Shein-varor, utrustade med airtags.

I mitten av juni skickar tre av returerna – en enhörningsjacka, en militärmönstrad klänning och en manfinity-kavaj – signaler från en containerhamn i Elizabeth, utanför New York.

Sedan försvinner de återigen, för att den 12 juli plötsligt dyka upp i Iquique – 149 dagar efter det att vi lämnade in dem på ett DHL-ombud under Åhléns i Stockholm.

Miljökatastrofen i världens torraste öken har pågått i femton år och den blir bara värre.

Överallt finns spåren.

Rester av bränder, uppeldade textilier som frasar under våra skor. Tygpigment, bevarade under sanden.

Gosedjur med glitterögon stirrar mot solen, som om ödet, att ha blivit övergivna, inte sjunkit in.

Var är polisen? Hur kan de inte se vad som sker?

Brayan pekar ut dumpningsplatserna, visar vägarna och håller utkik efter de vita lastbilarna.

– Jag räknar lastbilarna varje morgon, säger han. I dag var de tio. I går nio. Dagen innan tolv.

Han förklarar att de värsta platserna är gömda – långt bortom polisens blickar.

Merparten av plaggen som dumpas här är tillverkade av polyester och andra syntet­fibrer – billigare än bomull och framställda av olja, ofta rysk.

När kläderna bränns förvandlas de till mikroplaster som sprids med ökenvinden, hundratusentals små fibrer för varje plagg.

Samtidigt frigörs gifter: tungmetaller, syror, partiklar och dioxiner – ämnen som kan orsaka cancer, fosterskador, andnings­sjukdomar, stroke och hjärt­sjukdomar. Inga hälsostudier har gjorts här, trots att bebyggelsen ligger nära. När röken sveper in på sena eftermiddagar drar de boende igen sina fönster.

Vi möter papperslösa, clandestinos från Venezuela och Bolivia, som långsamt vandrar ner från höglandet, på jakt efter något drägligare.

Lyxen i skyskrapshotellen vid Stilla havet finns bara en mil bort. Chile är extremernas land.

Det fräser till när ett par Calvin Klein-jeans – som slukat tusentals liter rent vatten under tillverkning – fattar eld.

Strax därpå flammar en Reebok-tröja upp.

En svärm flugor surrar ilsket förbi, för att snabbt försvinna in i hettan.

Utvinningen av naturresurser – det vi tar från jorden – har tredubblats sedan 1970, enligt en ny FN-rapport. Och till 2060 väntas den öka med ytterligare 60 procent, trots att forskarna varnar för att kurvan måste vända brant nedåt om vi ska nå klimat- och hållbarhetsmålen.

På andra sidan gränsen, i Peru, breder de kolossala Nascalinjerna ut sig, tvåtusenåriga spår från en förlorad civilisation.

Även kläddumpningen i Atacama syns från ovan.

Vad säger den om oss – och vilka vi är?

Han tystnar. Efter en stund kommer sanningen fram. Myndigheterna jagar honom och de andra. Vill riva deras skjul, skicka tillbaka dem över gränsen.

– De säger att vi förstör, att vi ska bort. Men vi stannar. Tranquilo.

Han avbryter sig plötsligt. Fokuserar.

En vit prick syns långt borta, på andra sidan dalen. En lastbil.

Nu.

Vi rör oss snabbt mot vår egen bil. Startar. Sätter efter.

Vi rullar ner efter att männen vräkt ut det sista från flaket. I sanden ligger ett trettiotal säckar, tonvis med kläder.

Vi öppnar bildörrarna. Kliver fram.

Den äldre killen presenterar sig som Kevin, 27, och den yngre som Ruben, 19.

– Vi dumpar inte alls, säger Kevin med blicken fäst i marken. Vi letar kläder att ta med hem till våra familjer.

Vi frågar om lastbilen.

– Den fick vi låna… av en vän, säger Ruben.

De påstår att de följt efter en helt annan lastbil hit. Vi undviker att nämna att någon annan lastbil inte synts till, eller ställa frågor om bensinflaskorna i förarhytten.

För vår chaufför medger Kevin och Ruben senare att de fått 200 kronor, för att köra upp kläderna, dumpa och tända på.

Plaggens färd över jorden har hittills bundits samman av en röd tråd: lägsta möjliga pris. Billigast produktion i Kina, billigast returhantering i Östeuropa, smidigaste tullfria export till Latinamerika.

Och männen framför oss?

De utför det sista steget, till lägsta lön.

– Chilenarna skulle kräva mer. Vi bolivianer är billigast, viskar Kevin.

Nu växer irritationen – de måste snart återlämna lastbilen men kan inte avsluta jobbet med kameror här.

När vi kommer tillbaka ett par timmar senare har lastbilen försvunnit och kläderna bränts.

På marken flämtar en sista falnande låga. Runt den ligger en tom säck som någon märkt cachureo – skräp.

Den eftermiddagen slingrar vi oss ner för serpentinvägen, till grytan.

Iquiques tullfria område består av slitna gator, kantade av ändlösa lagerhus fulla av hoppressade klädbalar.

Här lastar importörerna av, packar om och skickar vidare. De plagg som inte håller måttet körs i väg i lastbilarna.

Någon laglig textilåtervinning existerar ännu inte i Alto Hospicio. Trots det anser Edgar Ortega Riquelme, stadens ansvarige för miljöfrågor – tvärtemot alla andra vi möter – att situationen är under kontroll.

– Vi har installerat 220 över­vaknings­kameror och fört samtal med importörerna av textilprodukter för att undersöka möjligheten att bygga en åter­vinnings­anläggning inom två år, säger han.

Heraldo Ramirez, distributör hos en av de största importörerna, Casa de Ropa, förnekar bestämt:

– Det är inte vi som dumpar. Kanske kunderna, säger han och kastar en blick nerför gatan, där en lastbil med begagnade skor snart ska rulla mot Bolivia.

Vad gör ni med det som inte går att sälja?

Han rycker på axlarna.

Vi tar några steg in. Luften är tung av damm från textilfibrer.

Värdet av en bal begagnade kläder – med ett par hundra blandade plagg – ligger på ett par tusen kronor. Oanvända e-returer är dyrare, men populära och lättare att sälja.

Längre in pågår sortering av inkomna kläder för hand. Det mesta ska skickas vidare över Sydamerika.

Men kommer vi inte dit.

– Tyvärr, bara för kunder, säger importören och höjer en hand.

Verksamhetens hjärta ska inte visas upp för journalister.

– Men det är bra business, kan jag lova.

Det gnisslar när gallergrinden dras igen. Vi är inte önskade här. Och kanske finns det heller inte skäl att dröja, när ett helt system måste granskas.

För drygt 20 år sedan tecknade Chile fri­handels­avtal med EU och USA. Det gav landet tillgång till viktiga export­marknader för frukt och vin, men öppnade också dörrarna för inflödet av kläder.

Vi har stött på detta tidigare, när vi granskat textildumpning i Afrika. Mängden begagnade plagg i världen överstiger all efterfrågan. Det gör att det inte är importlandets behov av kläder som styr handeln – utan exportlandets behov av att bli av med dem.

Varje sekund dumpas eller bränns en lastbil med kläder på jorden.

Barbara Pino, mode­professor vid Diego Portales-universitetet i Santiago, ser det som en ny form av kolonialism.

– Vi har inte makten att säga nej. Vi är fast i systemet, säger hon.

FN kräver nu garantier för att bara kläder med marknadsvärde exporteras och att en avgift införs för klädreturer.

Nya lagar som verkligen efterlevs är viktiga, men räcker inte i en värld där kläder blivit geopolitik, enligt Barbara Pino.

– Det här är ett globalt problem. Det krävs förändring på alla nivåer, ända ner till individen som köper ett nytt plagg för att bära på en fest.

Det har viskats om det. Antytts här och där. Det pågår något annat kriminellt här också.

Något vi snart ska få lära känna närmre.

Våra kläder från Shein är en del av dumpnings­ekonomin – som bygger på en massiv ström av kläder där vissa sorteras bort för att andra ska kunna säljas vidare.

Men enhörningsjackan, militärklänningen och manfinity-kavajen kommer att undgå att kastas och brännas i världens torraste öken.

Ödet som väntar dem är ett helt annat.

Fotnot: Aftonbladet har inför publicering ställt ett antal specifika frågor till Shein som rör granskningen. Shein har valt att svara med ett allmänt uttalande, där man bland annat uppger att företagets affärsmodell innebär mindre materialsvinn och osålda lager:

”Sheins on-demand-modell bygger på realtidsinsikter och produktprestanda. Vi svarar på kundernas efterfrågan med flexibilitet och ser till att endast leverera det kunderna faktiskt vill ha. Modellen innebär att nya produkter testas genom att lanseras i små initiala partier om 100 till 200 artiklar, varpå kundernas feedback utvärderas i realtid, och efterfrågade produkter fylls på igen. Detta minskar ineffektivitet, hjälper oss att minska materialsvinn och säkerställer att vi konsekvent har låga nivåer av osålda lager. Returnerade Shein-märkta produkter genomgår en serie strikta kvalitetskontroller, QC. När de har klarat QC-processen läggs dessa produkter tillbaka i lagret och säljs igen. I Europa återförpackas cirka 90 procent av våra returer och läggs tillbaka i vårt lagersystem för försäljning till kunderna. Shein har också initiativ för att hantera produkter som inte klarar QC.”

Aftonbladet har sökt M&A Export Srl utan framgång.