”Hej, det är jag. Annika är död. Hon lyckades”

14 februari 2025

Hej, jag vet inte riktigt varför jag ringer. Mest för att säga hej och se hur det går antar jag.

– Det var sött av dig. Jodå, allt går enligt planerna.

Sen lägger vi på. De sista timmarna vill Annika tillbringa tillsammans med vad hon kallar för ”den inre kretsen”. Den består av några få personer, som känner till hennes planer. Människor hon litar på och älskar.

En av dem som är på väg till Annikas lägenhet vid Årstaviken kallar vi Jonas.

– För mig är det här tudelat. Jag förstår hennes tankar och jag accepterar hennes val. Men sen är det den där egoistiska känslan. Att jag vill ha Annika kvar.

Sen får den inre kretsen tömma sina glas och lämna lägenheten, som de kommit överens om. Det finns för många gråzoner i det som är på väg att ske. Annika vill inte att någon råkar illa ut och därför är det bäst att de går.

Om ingen är där, vet ingen vad som händer.

Därför ska den lilla gruppen vandra ut i februarikvällen och Annika stänga dörren till lägenheten för sista gången.

Hon kommer vara ensam.

Sen tar hon sin rullator och går in i sovrummet med sina tre små glas fulla med piller, ett paket yoghurt och en sked.

Musiken har hon bestämt sedan länge. Favoritkompositören Schubert. Och ”Komm großer schwartzer Vogel” av Ludwig Hirsch. Den österrikiske musikern känd för sina makabra sånger. Och för att han tog livet av sig genom att hoppa ut genom fönstret till sjukhuset i Wien, där han behandlades för lungcancer.

Kom, stora svarta fågel,
kom till mig!
Sprid ut dina breda, mjuka vingar
och lägg dem på mina febriga ögon.
Snälla, ta mig bort härifrån.
Och sedan flyger vi
upp, in i mitten av himlen.

Kanske är det vad Annika kommer höra när hon tömmer glasen och lägger sig i sängen. Kanske kommer hon somna in stilla, kanske kommer hon vara lycklig. Kanske kommer hon drabbas av panik, kanske lida. Kanske kommer hon känna ”äntligen”.

Kanske kommer hon ångra sig.

Men om hon sätter på den sången, så vet vi i alla fall hur den slutar.

Det finns ingen anledning att vara ledsen.
För jag kommer att sjunga,
Jag kommer att skratta,
Jag kommer att ropa ”det är omöjligt”.
Jag ska äntligen förstå.
Jag kommer att bli lycklig!

Jonas röst i andra änden låter ledsen och stressad.

– Hej, det är jag. Annika är död. Hon lyckades. Men sen gick det inte som vi tänkt oss.

De hittade kroppen på morgonen. Sen ringde de 1177 och berättade att Annika tagit sitt liv. Efter det gick allt fort.

– Polisen var där på bara några minuter.

Att polisen skulle dyka upp var Annika medveten om. Det står tydligt i region Stockholms rutiner att läkaren ska tillkalla dem om man misstänker självmord eller dödshjälp.

Men hon hoppades att om hon lämnade ett självmordsbrev som förklarade vad hon gjort och varför, så skulle alla förstå att det inte hade skett något olagligt. Då skulle inte polisen behöva ”ställa till med en större scen än nödvändigt”.

Så blev det inte.

Istället för att – som planerat – göra i ordning Annika på ett värdigt sätt, kontakta begravnings­entreprenör och ringa nära och kära som ville komma förbi och ta farväl innan kroppen fördes bort, fick den inre kretsen lämna över lägenhetsnycklarna till polisen.

– Det har varit förhör hela dagen. Efter ett tag var det skiftbyte och då kom det nya poliser och ställde samma frågor, säger Jonas.

Lägenheten spärrades av. Annikas kropp fördes till rättsmedicin för undersökning. Efter många timmar nöjde sig polisen med svaren de fått.

– Just nu vet jag inte vad som kommer hända. Det känns så dubbelt allting. Jag är så ledsen över att Annika är borta, samtidigt så känns det bra att hon fick som hon ville. Att det är över.

17 februari

I sammanhanget slutar det ändå lyckligt.

Några dagar senare hör polisen av sig igen. Nycklarna till lägenheten kan hämtas ut i polishuset på Kungsholmen. Rättsmedicin är färdiga med kroppen och den har förts till bårhuset på Karolinska sjukhuset. Det finns inga misstankar om brott. Varken självmord eller medhjälp till självmord är olagligt i Sverige.

Den inre kretsen kan dra en lättnadens suck.

20 februari

Gömt inne i Karolinskas stora sjukhusområde – bland höga tegelbyggnader och bredvid en liten äppellund – ligger bårhusets kapell. Den låga byggnaden badar i solsken trots att det bara är februari. Det blev aldrig mycket av den här vintern i Stockholm.

Bakom de ljusa trädörrarna tar en sjuksköterska emot. Hon varnar för att kroppen kommer vara kall och kanske lite fuktig, nu när det är en så varm dag.

Sen öppnar hon dörren till kapellet.

– På tyska finns det ett uttryck som heter ”den sista tvättlappen”. En utkramad gammal tvättlapp som inte är till någon användning. Jag har haft ett fantastiskt liv, men nu är det dags att slänga mig i tvättmaskinen och låta mig uppgå i en större enhet någon annanstans, sa hon bara några dagar innan hon dog.

Hon fick som hon ville.

Nu liknar kroppen en vaxdocka. Huden har slätats ut och personalen på bårhuset hade rätt.

Hon är kall.

Men samtidigt ser det ut som att hon när som helst kan vakna. Sätta sig upp på britsen och upprepa det hon sagt så många gånger under de senaste månaderna.

– Varför var jag tvungen att gå igenom allt det här? Varför kunde jag inte bara kontakta vården och säga: nu får det vara nog, nu vill jag att någon ger mig en spruta och låter mig somna in.

– Det gör mig rasande.