Hur många fler finns det som Annika?

Framme vid altaret står urnan på ett litet glasbord. Den är tillverkad av samman­pressad sand och omgiven av blomster­kransar. Bredvid står ett porträtt av Annika i guldram.

– Den blicken har jag fått många gånger. Då visste man att hon tänkt efter och hade något viktigt att säga, säger en kvinna i svart och pekar på bilden.

Klockorna ringer in, ett trettiotal personer tar plats i bänkarna och prästens röst fyller kyrkan.

– Det finns enastående människor som lever enastående liv, säger han.

– Annika var en av dem.

För Annika handlade det här reportaget aldrig om henne som person. Att bjuda in en reporter och fotograf – i sitt hem, i sitt liv, i planerna för sin död – var ett nödvändigt ont. För att driva frågan om dödshjälp i Sverige framåt. Och se till att ingen i framtiden skulle behöva gå igenom samma sak som hon gjort.

Eller som hon sa när hon satt vid köksbordet och la sina piller i tre små glas:

– Hur många runt om i landet sitter som jag och räknar piller? Och funderar på om de har så att det räcker?

Svaret är att ingen vet. Vi vet att det registreras ungefär 1 300 självmord per år, plus ytterligare ungefär 300 där man misstänker att personen tagit sitt liv.

Men hur många av dem som är som Annika? Sådana vars kroppar invaderats av sjukdomar och som därför avslutar sina liv innan smärtan och lidandet tar över.

Som i andra länder kanske kunnat få hjälp att dö?

Omöjligt att säga.

Det vi har är historier. Om svenskar som tagit sig till dödskliniker i Schweiz. Om läkare som hjälpt svårt sjuka patienter att avsluta sina liv i hemlighet. Om släktingar som plötsligt slutat äta på äldreboendet. Om någon som vandrat ut i en sjö.

Och om dem som samlat på sig piller. Som Annika.

De blyinfattade fönstren färgar solljuset i olika nyanser av blått och lila. En doft av varmt trä sprider sig i kyrkan medan prästen fortsätter sitt griftetal.

– Annika kunde konsten med vänskap. Det tror jag många här inne kan intyga.

Frågan om dödshjälp är aktuell världen över. I takt med att den medicinska vetenskapen gör det möjligt att hålla oss vid liv allt längre blir det oundvikligt att ställa frågan:

När har en människa rätt att säga ”nu räcker det”?

I flera länder finns lagstiftning på plats. I till exempel Nederländerna, Belgien, Spanien och flera amerikanska delstater är olika former av dödshjälp lagligt. Storbritannien röstade ja till att införa det i höstas. I Danmark utreds frågan just nu. I Frankrike går debattens vågor höga. Som vanligt.

Men i Sverige har det varit tyst.

I ett land där svaret på många – kanske de flesta – frågor är att tillsätta en utredning, så har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar vägrat varje gång Statens medicinsk-etiska råd föreslagit en om dödshjälp.

Politikerna har försiktigt följt efter. Numera är sex av åtta riksdagspartier öppna för en statlig utredning.

Två är emot. Socialdemokraterna och Kristdemokraterna.

Trots att det finns en majoritet både i riksdagen och bland svenska folket för att utreda dödshjälp, är chansen för att det kommer hända den närmsta tiden liten – för att inte säga obefintlig.

I den nuvarande regeringen säger Kristdemokraterna bestämt nej.

– Vi vet redan att vi är emot dödshjälp. Då finns det ingen anledning att använda statens resurser till att utreda en fråga som vi kommer säga nej till i alla fall, säger ordföranden i riksdagens socialutskott Christian Carlsson.

Och även om det skulle bli regeringsskifte vid nästa val ser det inte mycket ljusare ut för dem som hoppas på en utredning och på sikt kanske laglig dödshjälp i Sverige.

Socialdemokraterna vill inte ställa upp på en intervju, men Fredrik Lundh Sammeli, vice ordförande i socialutskottet, svarar i ett mejl att partiet dragit ”den principiella slutsatsen” att de är emot dödshjälp och ”ser därför inget skäl till att driva på en utredning”.

Därmed är läget låst. I bägge block finns en stark motståndare. Och i ärlighetens namn. Även om övriga partier är öppna för en utredning så är det knappast någon som står och skriker på barrikaderna.

Man avvaktar.

Tonerna från ”Amazing Grace” ebbar ut. Prästen tackar alla som kommit och bjuder in till fika och minnesstund en trappa ned.

Begravningsgästerna reser sig långsamt, nästan lite tvekande. Många dröjer sig kvar, går fram en sista gång för att säga hej då och kanske ta ett snabbt foto. Innan de försvinner en efter en.

Kvar står en urna i ett hav av blommor.

Lite damm virvlar upp genom solljuset och utanför hörs en koltrast som sjunger in våren.