”När ni ser det här är jag död”

Du förstår att när folk läser det här så är du död och begraven?

– Ja, det är hela poängen.

Och du vet att du när som helst kan ångra dig? Du ska inte känna någon press att dö, bara för att vi är här. Bara säg till så avbryter vi.

– Nej, det har du sagt tusentals gånger nu, du behöver inte fråga igen. Jag vet vad jag gör.

Okej. Då kör vi.

Hon ser nästan oförskämt fräsch ut för sin ålder där hon sitter i fåtöljen i vardagsrummet på Södermalm i Stockholm.

Men skenet bedrar.

De senaste åren har sjukdomarna hopat sig. Blodcancer, polyneuropati – en sjukdom där kroppens nervtrådar försvagas och musklerna förtvinar – och under hösten fick hon reda på att tumören i urinblåsan kommit tillbaka.

– Det blev helt tyst när den dök upp på skärmen. Läkarna visste inte vad de skulle säga. Men jag kände igen den direkt. Det är så irriterande, den ser så gullig ut. Som en liten sjöstjärna.

Ingen av de här sjukdomarna kommer döda henne den närmaste tiden. Men i den mån de kan behandlas så kommer det vara utdraget, smärtsamt och – framför allt – tröttsamt.

Kanske klarar hon behandlingarna. Kanske inte. Gör hon det är hon antagligen över nittio när allt är klart. Om det inte dykt upp något annat djävulskap i kroppen innan dess.

Därför har hon bestämt sig för att det får räcka nu.

Innan vi går vidare ska vi nog tala om elefanten i rummet. Varför får vi vara med?

– Jag hade ställt mig naken och skrikit på Sergels torg om jag kunnat. Så förbannad är jag. Varför kan jag inte få dö på ett värdigt sätt?

– Mitt mål är att Sverige ska tillåta dödshjälp. Just nu vill politikerna inte ens utreda frågan. Det gör mig rasande.

För Annika handlar det här om rätten att få dö på sina egna villkor. Hon hoppas att om hon visar vilket lidande hon tvingas gå igenom, så ska politikerna lyssna från andra sidan graven.

Ett sista vrål från en död kvinna.

Men vi ska någon helt annanstans. Till Berlin år 1937. Dit har Annikas svenska mamma flyttat några år tidigare, för att plugga på konstakademin. Hon träffar en tysk arkitekt och två dagar innan julafton föds Annika.

– Jag är född och uppvuxen i skuggan av andra världskriget. På det sättet har döden alltid varit närvarande.

När pappan kallas in till tyska armén flyttar resten av familjen hem till Sverige. Annika växer upp på Lidingö, utanför Stockholm. Hennes mamma får jobb som husmor på Sigtuna. Skolan för diplomatungar och rikemansbarn. Som en arbetsförmån får även Annika en plats i skolbänken.

Historierna väcks till liv när hon bläddrar igenom de gamla fotoalbumen. En del minnen är mörka. Som när hennes pappa kom till Sverige efter några år i brittiskt fångläger. Han blev aldrig densamma efter kriget och tog till slut sitt liv.

– Jag hade länge inställningen att om det händer mig någonting, så gör jag som pappa. Jag tar sömnmedel och går ut och lägger mig när det är vinter och kallt. Det inser jag i dag inte är vägen. Det var en mörk upplevelse, vi letade efter honom varje helg i tre månader. Det vill jag inte utsätta människor omkring mig för.

– Jag vill vara så öppen som möjligt med vad jag håller på med.

– Jag utsågs till ”Fröken Brunböna” på Grand Hôtel i Mölle. Det gavs till den flicka som hade finast solbränna. Jag skämdes och slängde blommorna på vägen hem. Men egentligen var jag väldigt stolt, även om jag inte vågade säga det då.

Men något gick snett för våra kollegor den där sommardagen för 69 år sedan. Dagen efter knackade det på Annikas dörr. Bilderna hade slarvats bort.

– Fotografen och reportern var tvungna att köra in till blombutiken i Höganäs för att köpa en ny bukett.

Hon tystnar och tänker efter. Hon har bläddrat i de gamla fotoalbumen i över en timme. Ögonlocken börjar bli tunga och talet långsammare.

– Eller? Var det så? Du kan ju säkert kolla i ert arkiv. Om jag står med en bukett på förstasidan så är det ett riktigt minne. Annars har jag hittat på det.

Arkiven ljuger aldrig.

Den 13 juli 1956 står hon där. Med bukett i hand. Årets första ”Fröken Brunböna”, på väg ut i vuxenlivet.

I Köpenhamn bodde hon i ”en fantastisk lägenhet, bara något kvarter från Ströget” och rörde sig i de danska kulturkretsarna. Det blev aldrig några barn, men många vänner för livet. Två decennier, en skilsmässa och ett jobberbjudande från Sverige senare flyttade hon hem igen.

För att arbeta med funktionshindrades rätt till sin sexualitet.

– Jag jobbade med rehabilitering av unga killar som brutit ryggen. Sex var det enda de tänkte på, men ingen inom vården vågade prata om det. När det rullade fram en kille till mig och skrek ”jag vill fanimej knulla snart”, så insåg jag att jag var tvungen att göra något och driva den frågan.

Med en så lång karriär inom vården och årtionden av kamp för att fler ska kunna leva ett värdigt liv så är Annikas besvikelse kanske inte så märklig.

Flera olika sjukdomar betyder att hon bollas runt mellan olika delar av Stockholms enorma vårdapparat. Livet har förvandlats till en evig karusell av läkarbesök och telefonköer.

Med förfallet försvann inte bara hennes starka kropp, utan även rätten till en privat sfär. Vården tränger sig på dag som natt.

– Jag ställde in hemtjänsten innan ni kom i dag. Det stod en ny kille utanför dörren. Säkert inget fel på honom, men tänk dig själv att ha en okänd mans näsa i höjd med venusberget när han byter din blöja.

– Nej, jag ser faktiskt inte poängen. Det här är inget liv.

Sen vi sågs sist har hennes urinblåsa gett upp. Julen firade hon på Ersta Sjukhus.

– Jag har fått en kateter nu, som jag ska ha resten av livet. Men det kan inte ha varit någon som iakttagit vad som faktiskt händer mellan benen på en kvinna, så nu får vi leva med den här skiten. Den funkar inte och läcker. Det är riktigt obehagligt.

Det här har gjort att hon är ännu mer beslutsam i att det snart är dags att avsluta livet. Idén om att hon ska vänta för länge, kollapsa och mot sin vilja hamna på sjukhus eller vårdhem skrämmer henne.

Då skulle det vara för sent. Då har hon förlorat makten över sin egen död.

Och det är just för att förbereda sig för den här situationen som hon samlat på sig piller under flera år.

Är det här verkligen den enklaste lösningen? Det låter så plågsamt. Varför drar du inte bara till en dödsklinik i Schweiz?

– Det skulle jag kunna göra. Pengarna har jag. Men varför ska jag tvingas åka till en steril klinik långt hemifrån? Jag vill dö hemma, omgiven av folk jag tycker om. Det bästa hade varit om jag kunnat kontakta den svenska vården. Om någon kunnat ge mig en spruta och låtit mig somna in i stillhet. Men så ser det inte ut i Sverige.

På köksbordet står tre små glas. Med en tuschpenna har Annika märkt dem 1, 2 och 3. Hon lyfter upp en liten flätad kartong från skohyllan i hallen. Fylld med pillren som hon samlat på sig. 77 stycken totalt.

– Jag har kallat korgen för min ”bakdörr”. Jag tyckte det var bäst att gömma den där på skohyllan. Där kommer aldrig någon från hemtjänsten tänka på den och få för sig att öppna den.

Sedan vi sågs sist har hon övervägt sina alternativ och kommit fram till att om hon tar alla 77 tabletter på en gång bör hon dö snabbt och slippa en utdragen svält.

– Jag hade en kompis när hiv-epidemin gick som värst. Han hade sexton stora kapslar som han skulle ta varje dag. Han tog dem med en jättesked yoghurt.

Hennes plan är att göra detsamma för att snabbt kunna tömma de tre små glasen.

– Jag tror inte det går att svälja alla tabletter med vatten. Det behövs något matigare. Så att de inte sätter sig på tvären.

Och hur förhåller du dig till den osäkerheten?

– Just nu är det ett litet frågetecken. Men jag måste hålla fast i mantrat att jag har tillräckligt och inte fastna i tanken, att det kanske inte är nog eller att något ska gå fel.

Efter ungefär en timme blir hon för trött i händerna. Glasen får fyllas färdigt senare.