16-årige David tog sitt liv på HVB-hemmet

16-årige Emil tänker att hans storebror David sitter uppe i himlen och röker.

Att David där uppe bland molnen inte längre kan känna någon smärta.

Själv har Emil ont i hjärtat.

Han påminns ständigt om sin storebror.

När Emil kommer hem till familjens vita tegelvilla gäckar husnumret vid ytterdörren honom: 21. Samma datum som David tog livet av sig.

När han tittar ut genom fönstren får han känslan av att han ser sin brors ansikte reflekteras i glaset.

Ibland känner Emil hur han får kontakt med David från andra sidan.

Deras mamma Anna önskar att hon också kunde få samma kontakt med sin döde son. Att hon inte var tvungen att vara så rationell hela tiden.

– När andra föräldrar som förlorat sina barn säger att barnen kommer till dem i syner blir jag avundsjuk, säger hon.

Anna står på parkeringsplatsen vid Kalmar centralstation. Hon tittar mot trottoaren några meter bort, den plats hon sista gången kramade om David, en novemberdag 2023.

Hela släkten hade varit samlade och firat Davids storebror Johan som fyllt år och den 16-årige David skulle ta bussen tillbaka till HVB-hemmet han bodde på för att få hjälp med sina drogproblem.

När Anna fick se David nästa gång, tre dagar senare, låg han på IVA i Kristianstad.

Stora pipande maskiner hjälpte hennes späda pojke i sjukhussängen att andas.

Hans hand var alldeles varm när Anna tog den i sin och kramade om.

Fastän Anna visste att David aldrig skulle kunna komma därifrån är hoppet det sista som dör och för sitt inre öga kunde Anna inte låta bli att se hur David plötsligt skulle öppna ögonen och slita bort slangarna och skrika ”vad fan gör jag här”?

– Att se sitt barn ligga så. Det är surrealistiskt, det är förbi ens kapacitet att ta in vad som händer.

Pojken som alltid älskat att bygga egna båtar samtidigt som han satt och nynnade på ”Hallelujah” började plötsligt vara ute mer, klä sig och prata annorlunda.

– Jag tolkade det först som klassiskt identitetssökande som hör tonåren till, säger Anna.

Men när hans frånvaro i skolan ökade blev Anna och hennes man oroliga. David, som hade autism, hade ofta ont i magen eller huvudvärk. Anna lyckades övertala sin son att gå och prata med skolkuratorn.

– Då berättade David att han försökt ta sitt liv men sedan avbrutit det. Sedan fick jag reda på att han använde narkotika, säger Anna.

Anna tog med sonen till BUP-akuten och han fick börja gå regelbundet till en MiniMaria-mottagning – som är till för ungdomar med missbruk av alkohol eller narkotika – för att lämna drogprover. Familjen bestämde sig också för att flytta ner till Kalmar, Anna hoppades att det skulle vara bra för David att komma ifrån miljön han hamnat i hemma i Stockholm.

Det gick bra. Först.

Men också i Kalmar fanns droger.

Anna pekar på Socialtjänstkontoret när hon kör förbi det med bilen. Det var dit familjen vände sig för att få hjälp att hantera Davids droganvändande. De fick öppenvårdsinsatser i väntan på att en utredning skulle bli klar.

Någon minut senare passerar Annas bil polishuset, där byggarbetare just nu håller på att färdigställa ett nytt häkte.

Det var hit, till polisen, Annas man ringde när de upptäckte en stor mängd hasch gömt i Davids rum. Föräldrarna fick också reda på att David dessutom börjat sälja.

– Vi hade inget annat val än att hjälpa honom betala av sina skulder. Självklart blev vi jätteoroliga för honom med tanke på gängkriminalitet och hur snabbt man kan dras in i det.

– Jag tycker det är fruktansvärt hur vården inte kan fånga upp ett barn som bara några timmar tidigare haft en psykos och trott att folk ska skjuta honom med AK-47:or? Såklart att han ville bli utskriven – i den åldern vet du inte vad som är bäst för dig, säger Anna.

Anna och hennes man fick turas om att vara hemma och övervaka David. De vågade inte låta honom vara ensam.

– Det var otroligt jobbigt. Man vill få vara bara mamma, stötta och älska honom, men jag var även hans fångvaktare och behandlare. Det var inte hållbart.

Annas oro över sonen växte ännu mer – hur skulle de kunna hjälpa honom att må bra igen?

Med facit i hand önskar Anna att det också funnits mer fokus på Davids psykiska mående, inte bara på drogerna.

För det var uppenbart att sonen inte mådde bra och Anna önskade att han fått mer verktyg att hantera sin autismdiagnos och hjälp att prata om hur han hade det.

Under våren hade David träffat en familjebehandlare och enligt en utredning Aftonbladet tagit del av uttryckte familjebehandlaren en stor oro för Davids psykiska mående och menade att han behövde en kontakt inom BUP.

Det var också någonting som David själv lyfte enligt samma utredning – men trots det dröjde det till sommaren 2023 innan han ens fick ett möte med BUP.

Efter ett möte avslutades den kontakten och David placerades på HVB-hemmet Villa Mjällby, i en annan kommun.

Till slut bedömde BUP att en samtals­kontakt inte var akut – istället beslutade en läkare där att ge honom anti­depressivt, Sertralin Teva.

Enligt Läkemedelsverket ska medicinen bara i undantags­fall skrivas ut till ungdomar.

Trots det har recept­skrivningen av Sertralin för unga ökat med 200 procent på tio år, enligt statistik från Social­styrelsen.

Även om det inte är vanligt så är själv­mords­tankar och själv­mords­beteende en av bi­verkningarna, framförallt är risken större hos barn och ungdomar. Enligt Mats Persson, utredare på Läkemedels­verket, är det mycket viktigt att man noggrant följer upp medicineringen, speciellt i början.

– Inledningsvis kan det till exempel finnas risk för biverkningar i form av oro och sömn­problem innan läkemedlets stämnings­höjande effekt inträder, och detta kan öka risken för själv­mords­tankar och själv­mords­beteende, säger Mats Persson.

Drygt två veckor innan David dog berättade han för personalen på boendet att han hade ångest. Han kunde inte sova på nätterna. Då bearbetade han istället traumat som psykosen han hade fått gett honom, sa han enligt handlingar.

Personalen frågade om han fått gå på traumabehandling men David sa att han bara pratat kort om det med sin nuvarande läkare på BUP.

Två dagar senare förklarades David död.

– Hans organ donerades och hans hjärta kunde rädda en annan. Vi var säkra på att David hade velat det.

Davids familj kan inte ta in att han inte längre fanns. Hans storasyskon Frida och Johan säger att de fortfarande har svårt att förstå det – och hur de ska kunna leva med den konstanta saknaden efter sin bror.

Att få till samordning mellan olika organisationer är svårt, säger Anna Hasselbom Trofast, socialchef på socialförvaltningen i Kalmar.

– Men samordning av stöd för placerade barn och unga är avgörande eftersom barnets behov är större än varje enskild organisations uppdrag, men samtidigt svår eftersom systemen är byggda för var sin del av verkligheten, inte för barnets helhet, säger Anna Hasselbom Trofast.

Inte heller HVB-hemmet kan uttala sig om Davids fall eller hur de upplevde att kontakterna med BUP fungerade, med hänvisning till sekretess.

– Kontakterna med BUP kan såklart ta olika lång tid men generellt tycker jag att de fungerar bra, säger Martina Johansson, verksamhetschef på HVB-hemmet Villa Mjällby.

På Villa Mjällby tar de emot ungdomar som kommer från olika delar av landet och Martina Johansson säger att de kan se stor skillnad mellan ungdomarna och vilka kontakter de har haft med BUP tidigare. Vissa ungdomar kan ha stått i kö i flera år utan att ha fått någon hjälp, säger Martina Johansson.

– Det beror nog dels på de stora skillnaderna i kötid mellan olika regioner, dels om ifall ungdomarna haft ett omfattande missbruk. Jag upplever att ungdomar som missbrukar lätt hamnar mellan stolarna, säger hon.

Efter en stund får hunden lämna Annas famn och hon reser sig för att visa båtarna och vindsnurran David byggde när han var liten, som står på en hylla i vardagsrummet.

Anna tar upp sin mobil och visar bilder, brottsstycken ur Davids 16-åriga liv: en liten lintott i hängslebyxor som gömt sig under en stol, en leende pojke som sitter i båten med flytväst på, en tidig tonåring i röd hoodie på skolfotograferingen.

– När jag tänker på David tänker jag inte främst på det sista året utan tidigare, för han var inte sig själv med drogerna.

Hon går upp på övervåningen och in i hemmakontoret. Tidigare var det här sonen Emils rum men efter att storebror David dog ville Emil flytta in i hans rum, för att känna sig närmare David.

Anna går fram till en svart byrå.

– Här hittade jag hans självmordsbrev, lite dåligt gömt.

Anna visar brevet. David har skrivit med silverpenna, handstilen lutar, bokstäverna följer inte det linjerade pappret: ”Jag älskar er så mycket, jag vill stanna kvar för eran skull men jag mår så skit”.

Anna pausar. Låter gråten komma. Hon tänker på sin pojke som aldrig fick bli vuxen och på att det istället var sorgen som blev hennes ständiga följeslagare.

Nu önskar hon bara att andra ska slippa vara med om samma sak.

Och att David ska komma till henne i en syn inatt.