”Det har skett en incident”

”Det har skett en incident”, sa de till Linda när de ringde henne förmiddagen den 4 juni 2025 för att berätta att hennes 17-åriga dotter Nathalie tagit livet av sig på Sis-hemmet Ljungaskog, där hon tvångsvårdades för bland annat sin psykiska ohälsa.

Senare skulle Linda bli arg för ordvalet. Hur ett barns död – en flicka som var satt där för att hållas vid liv och skyddas mot sig själv – kunde beskrivas som en ”incident”.

Linda satt i passagerarsätet av bilen tillsammans med sin kollega, på väg till ett helt vanligt jobbmöte. Kollegan tvärbromsade när Linda försökte slita upp bildörren och i panik kasta sig ut.

Senare skulle Linda få veta att dottern förmodligen legat död i flera timmar i det låsta rummet innan hon hittades på morgonen av personalen.

Hon skulle också få veta att läkaren som satt in Nathalies nya medicin – vars bieffekt kunde vara suicidtankar – inte ens träffat Nathalie i samband med att medicinen ordinerades, fastän Nathalie bett om att få prata med läkaren.

Linda skulle också få reda på att personalen på Sis-hemmet inte kände till att självmordstankar var en av den nya medicinens möjliga biverkningar.

Men om det visste hon ingenting när hon la på luren.

Någon minut senare ringde Nathalies pappa, Christer, upp Linda.

– Har du pratat med dem? var det första han frågade henne.

Sen minns hon inte mycket mer.

Linda lägger en kapsel i kaffemaskinen och räcker sin ex-man Christer ytterligare en kopp. Han är trött i dag, kunde inte sova någonting i natt. Linda och Christer låg uppe och pratade om Nathalie i telefon med varandra, flera timmar i går kväll.

– Nätterna är värst. Då går det inte att värja sig från alla tankar, säger Christer och gnuggar sig i ögonen.

Deras dotter Nathalie blev 17 år.

Hon drömde om att gå på gymnasiet och ta studenten. Hon önskade sig ett husdjur och älskade godis, vitt snus, att fixa naglarna och att ligga nära i soffan och titta på Disney-filmer.

Christer ställer ifrån sig kaffekoppen och tar upp sin telefon, scrollar bland alla minnen som finns sparade där. Han stannar vid ett filmklipp där en tioårig Nathalie står bredvid sin storasyster på deras morfars brygga en vårdag.

Och sedan en Nathalie som ligger på rygg med ena armen i gips och gosar med en långhårig kanin.

– Det här var precis efter att hon hoppat från skoltaket, säger Linda.

Hon hade änglavakt, den där gången när hon föll de 9,5 meterna från skolans tak.

Nathalie var elva år gammal och skolan var en kamp. På en lapp som Nathalie hade med sig upp på taket hade hon skrivit att hon inte orkade med pressen från skolan. Nathalie var stökig och funkade inte inom skolans ramar, berättar föräldrarna.

Nathalie hade det svårt med kompisar också. Christer smeker förstrött över tatueringen av dotterns namn han har på handen, samtidigt som han berättar hur Nathalie ofta fick vara ensam på rasterna. Han säger att lärarna på lågstadiet sa åt Nathalie att sätta sig på en bänk och vänta tills någon kompis kom och hämtade henne för att leka.

– Så hon satt ju alltid på den där bänken. Vad är det för lösning, undrar han.

De kallades ofta på möten till skolan på grund av olika saker Nathalie gjort. Linda undrar i dag hur det påverkar ett barns självkänsla att jämt få höra om allt det dåliga hon gjort.

– Vi kämpade för att hon skulle få rätt förutsättningar i skolan, ville att hon skulle utredas och få mer stöd, men ingenting hände. Inte förrän efter att hon hoppat, då gick det fort och hon fick en autism- och adhd-diagnos, säger Linda.

Fastän Linda och Christer har dukat bordet med det som brukade vara Nathalies favoritfika, donuts och gifflar, rör de knappt godsakerna. Så är det ofta nu för tiden, de glömmer att äta, det är som att sorgen gör att de knappt känner känslan av hunger längre. På väggarna hänger tavlor som Nathalie målade under tiden hon satt inlåst på Sis-hemmet Ljungaskog.

Problemen avlöste varandra och födde nya: hög skolfrånvaro och dåligt umgänge blev missbruk av alkohol och narkotika. Missbruket ledde till att Nathalie hamnade i farliga situationer och blev utsatt för övergrepp, som i sin tur skapade trauman hon försökte fly ifrån.

För några veckor sedan trillade det ner ett brev på hallmattan hemma hos Linda. Det stod att skadeståndet från en våldtäkt Nathalie utsattes för, nu skulle betalas ut.

Våldtäkten skedde sommaren 2023. En kille Nathalie kände hade gett henne flera olika narkotikapreparat och efter att hon blivit medvetslös våldtog han henne i timmar samtidigt som han filmade delar av övergreppet.

I rättegången som följde skulle Nathalie beskriva hur hon vaknade upp och såg hans ansikte men att hon inte kunde röra sig. Att det var som när man vaknar upp efter en mardröm och är helt paralyserad.

– Efter våldtäkten blev hon inte sig själv och det gick utför fort, säger Linda.

Dagen efter blev Nathalie inlagd på BUP-akuten men när hon sen inte ville vara kvar där blev hon utskriven.

– Jag tror inte att en 15-åring i en sådan situation egentligen är kapabel till att fatta ett beslut om vad hon verkligen behöver, säger Linda.

Christer och Linda kände hur de blev mer och mer maktlösa.

– Vi visste inte längre vad vi kunde göra för att hjälpa henne. Och ingen annan hade heller något svar på vad det fanns för egentlig hjälp att få, säger Christer.

Aftonbladet har fått ta del av Nathalies journaler från den här tiden. Det går att läsa om hur hon återkommande berättade hur hon plågades av röster och skepnader som talade till henne.

Ju längre tiden gick desto värre blev synerna, Nathalie berättade hur de ständigt var närvarande och hur några av synerna sa elaka saker om henne.

För sina föräldrar berättade Nathalie hur den onda rösten sa till henne att ta livet av sig, men om det står det inte i journalerna.

Där kan man istället läsa hur man upprepat bedömt att det fanns en låg suicidrisk.

En konsultläkare som Sis-hemmet använder beslutade den 20 maj 2025 att ta bort Nathalies adhd-medicin och att hon istället skulle medicineras med det antipsykotiska läkemedlet Abilify mot synerna.

Men läkaren träffade inte Nathalie personligen i samband med att den antipsykotiska medicinen ordinerades, någonting som HD och Sydsvenskan var först med att rapportera om.

I journalen står det att Nathalie och läkaren bara träffades i samband med att Nathalie skrevs in på Ljungaskog.

Däremot bad Nathalie om ett möte med läkaren eftersom 17-åringen ville veta varför de plockat bort hennes adhd-medicin. Men något sådant samtal finns inte dokumenterat.

Överläkaren och barn­psykiatrikern MaiBritt Giacobini är kritisk till att en läkare inte själv träffar en patient i samband med att läkaren sätter in en ny medicin – framförallt när det handlar om en minderårig patient.

– Det är jätteviktigt att bilda sig en egen uppfattning och det är vårt ansvar som läkare att berätta för patienten om eventuella biverkningar och effekter, säger hon.

Även om det är ovanligt är ett ökat suicidalt beteende en möjlig biverkning av Abilify – särskilt i början av behandlingen – och framförallt hos barn och ungdomar.

– Därför måste man måste alltid informera patienten och anhöriga om att det finns en risk att man i början kan må sämre och bli mer aktiv i suicidtankar. Man behöver involvera andra för stöd och ha en noggrann uppföljning, säger MaiBritt Giacobini.

I en lex Sarah-utredning står det att personalen på Sis-hemmet Ljungaskog aldrig fick veta att ökad risk för självmordstankar var en möjlig biverkning av Nathalies nya medicin.

I samma utredning konstaterade de att informations­överföringen inte varit tillräcklig och skriver att: ”det inträffade får därmed anses ha orsakats av brister i SiS verksamhet”.

Patrik Jansson, institutionschef på Ljungaskog, vet inte hur det kom sig att personalen inte informerades om läkemedlets möjliga biverkning. Han säger att de nu ändrat sitt arbetssätt.

– Vi har fokuserat på att förbättra våra rutiner för informations­överföring så att de ska bli ännu bättre med skriftliga rutiner om vem som har ansvar för vad i den här kedjan, säger han.

Han säger att läkaren träffar patienten i samband med inskrivning men också att läkaren får information om patienten från övrig personal.

– Framförallt från våra sjuksköterskor men också från psykolog, säger Patrik Jansson.

Just nu pågår en lex Maria-utredning för att utreda om hälso- och sjukvården brustit i samband med Nathalies död. Aftonbladet har varit i kontakt med läkaren som inte kan uttala sig med hänsyn till patientsekretessen.

– Jag samarbetar fullt ut med IVO i deras utredning och vill avvakta myndighetens slutsatser och beslut, säger läkaren.

Dessutom pågår det en förundersökning om misstänkt vållande till annans död. Åklagaren säger att ingen har delgivits misstanke ännu.

Bortsett från antipsykotiska Abilify fick Nathalie flera andra läkemedel, bland annat det antidepressiva Fluoxetin.

Läkemedelsverket säger att Fluoxetin kan göra att effekten av Abilify blir starkare och att risken för biverkningar kan öka.

Aftonbladet har tagit del av den rättsmedicinska rapport som gjordes efter Nathalies död. I den framkommer det att hon var läkemedels­förgiftad när hon dog.

Ju fler läkemedel en person har, desto noggrannare uppföljning krävs, menar Anne-Katrin Kantzer, medicinskt sakkunnig i barn- och ungdomspsykiatri på Socialstyrelsen.

– Ju fler läkemedel som ordineras samtidigt, ju större risk finns det också för interaktioner, alltså att läkemedlen påverkar varandras effekt. Vissa läkemedel har liknande biverkningsprofil och kan då förstärka varandras risk för biverkningar, säger Kantzer.

Nathalies föräldrar är mycket kritiska till hur deras dotter hanterats.

– Hon var satt där för att hållas vid liv – hur kan något sånt här få hända? undrar Linda.

De tycker att Nathalie, och andra flickor i hennes situation, behöver mer och bredare hjälp.

– Man bara medicinerar istället för att ge den psykiska vård som behövs, säger Christer.

Linda och Christer går ut från lägenheten och bort till bilen och kör iväg. Efter en stund parkerar de på den nästan öde parkeringsplatsen vid kyrkogården där deras dotter vilar.

På det provisoriska träkorset hänger ett halsband en av Nathalies vänner tagit med sig. Det är Fatimas öga, som ska skydda mot onda krafter. Bland ljungen ligger också en rosa snusdosa, några salta godispatroner och Nutellasmör. Sådant som Nathalie tyckte om.

Vissa säger att tiden läker sår men för Nathalies föräldrar blir saknaden tvärtom tyngre för varje dag som går. Hela tiden blir det som hänt mer verkligt.

– Man vill slå bort tanken på att hon inte finns men ju längre tiden går kommer det närmare. Man är tvungen att förstå att det är sant, att hon inte finns mer och att det är såhär livet ser ut nu. Och det är fruktansvärt, säger Christer.

Linda tänker på när hon åkte ner till Örkelljunga, dagen efter att Nathalie dött. Hon ville få se sin dotter, kunde inte förstå att hon faktiskt var död. Hon körde till Sis-hemmet och hämtade en låda med alla Nathalies saker och ställde in den i bilen. Sedan körde hon ner till stranden som hon och Nathalie besökt sista gången de träffades, när Linda var nere och hälsade på sin dotter på den låsta institutionen.

I sanden skrev hon sin dotters namn, sedan satt hon bara där tyst och tittade ut på havet. På något sätt kände Linda att Nathalie var där med henne.