TONÅRS­UTVISNINGARNA

Han sitter i avdelningens matsal tillsammans med kollegor och sin mamma och bonuspappa, som också jobbar på sjukhuset. Batis har jobbat på ortopedmottagningen som köksbiträde i snart ett år. Innan beslutet från Migrationsverket kom hade han planer på att utbilda sig till sjuksköterska, han älskar att jobba inom vården och känslan av att kunna stötta patienter i deras svåra tider.

– Någon dag kanske det bara är att få bjuda en patient som saknar aptit på glass men det känns bra att kunna hjälpa, säger han.

För kollegorna är det en tragedi, inte bara för att det drabbar deras kollegor på ett personligt plan utan också för att de inte vill bli av med personal, de behöver arbetskraften.

– Det är sorgligt hur någon som bidrar och bara vill vara en del av samhället och sin familj, utvisas. Det här måste ses över för så här kan det inte vara meningen att det ska gå till, säger Ingrid Lindgren, vårdenhetschef på Danderyds sjukhus.

Batis mamma Elham har svårt att hålla tårarna tillbaka. Hennes kamp för de två sönerna har varit lång.

När hon och pojkarnas pappa skilde sig i Iran fick han, som sharialagarna föreskriver, vårdnaden om sönerna. Kort därefter dog pappan och vårdnaden tillföll hans släktingar. Elham beskriver hur hon kämpade för att få träffa sina barn men att det var först efter att hon gift om sig med Adrien och flyttat till Sverige, som hon på allvar kunde ta upp kampen om att få hit sina söner.

Batis tittar på sin mamma och lägger en arm om henne. För honom handlar det inte bara om rädsla för att tvingas göra militärtjänst i Iran och sorgen över att behöva lämna det liv han byggt under de snart fyra år han bott i Sverige med utbildning, vänner och kärlek. Det handlar också om att mammans och bonuspappans kamp för honom och hans lillebror blir förgäves.

– Det är kanske svårt för dem som bestämmer att förstå hur många det här påverkar, att en hel familj slås sönder, säger Batis och Adrien fyller i:

Batis fick beskedet från Migrationsverket samma dag som han hade tagit sitt körkort. Den kvällen hade han planerat att gå ut och fira med sina kompisar och sin flickvän men istället för att ge sig ut i kvällen med vännerna blev han sittande hemma i vardagsrummet. När mamman kom hem från jobbet några timmar senare satt han fortfarande och stirrade på beslutet.

– Vi bara grät. Det var egentligen en så lycklig dag och framtiden hade känts så ljus, säger mamma Elham.

Ytterligare en person Batis är rädd för att skiljas från är sin flickvän Valeria. Hon är från Donetsk i Ukraina, och kom hit på grund av kriget.

– Det är ju omöjligt för henne att komma till Iran där de stöttar Putin. Hur ska vi kunna vara tillsammans, säger han.

Utvisningarna till Iran har tillfälligt pausats men det innebär inte att man pausat processerna med utvisningar.

Eftersom Batis blivit myndig räknas han inte längre ingå i sin mammas kärnfamilj och Migrationsverket skriver att unga vuxna inte har någon rätt att leva tillsammans med sina föräldrar. De konstaterar också att eftersom Batis dessutom har sommar­jobbat hos kommunen och på en snabbmats­restaurang har han visat att han är frisk och arbetsför – och därför kan klara sig själv.

– Jag har bara försökt göra allt rätt och ge tillbaka till Sverige, jobba och integrera mig.

Resten av familjen, pappan, mamman och brodern, har fått uppehållstillstånd i Sverige – men Jomana ska nu utvisas ensam, till Egypten där hon inte varit på 14 år. Enligt myndighetens beslut ska hon packa och åka inom fyra veckor.

– Hela mitt liv, i en resväska, säger Jomana.

Tjejkompisarna på Psykologigymnasiet i Solna är bestörta, och har desperat försökt göra vad de kan. Själva kontaktat jurister för att be om råd, gjort Tiktokinlägg, startat en namninsamling och funderat på att demonstrera utanför Riksdagen ”som Greta Thunberg”.

Hela skolan påverkas av oron och ovissheten, berättar rektorn. Jomana själv har svårt att sova och koncentrera sig, känner att det inte finns någon mening kvar. Livet har stannat upp i väntan på nästa besked från myndigheterna.

– Utan Jomanas glädje och energi så kommer man tappa motivationen till allt känns det som, säger kompisen Melanie.

Jomanas familj är kopter, en utsatt kristen minoritetsgrupp i Egypten, och lämnade landet i samband med det våldsamma kaoset under arabiska våren 2011. Här har Jomana växt upp, gått i svensk förskola, stöttat sin lillebror som har en npf-diagnos och jobbat extra på snabbmatsrestaurang vid sidan av studierna. Drömmen är att bli socionom och arbeta med barn som har det tufft. Jomana hade tillsammans med kompisen Hilda redan börjat kolla på vilka utbildningar de skulle söka på högskolan.

Få unga i deras ålder har ens flyttat hemifrån. Men enligt Migrationsverkets beslut, som nu är överklagat, kan Jomana som 18-åring skapa sig ett eget liv, ensam, långt där borta. Med familjen kan hon ha kontakt på telefon, anser myndigheten.

– Man blir inte vuxen över en natt bara för att man fyllt 18, det funkar inte så. Man kan inte bara slänga iväg nån till ett helt nytt land och säga, du klarar dig, för du är 18 år, du är vuxen, säger Jomana med gråten i halsen.

Kompisen Moa kramar henne hårt, och säger att hon tappat tilltron till makthavarna, som straffar personer som vill bidra till samhället:

I Egypten finns ingen trygghet eller vänmur runt Jomana. Där känner hon ingen, förutom en avlägsen släkt som bor i ett slummigt område i Kairos utkant.