Ayla, 21, utvisas ensam till Iran – resten av familjen får stanna

MÄRSTA 21-åriga Ayla har bjudit hem sina vänner Elsa, Jonathan, Enriqé och pojkvännen Ludwig. De sitter i vardags­rummet i hennes familjs radhus i Märsta, norr om Stockholm.

Aylas mamma som älskar att baka plockar ut en plåt med köttfärspiroger ur ugnen. De sprider en varm, kryddig doft i vardagsrummet där jultomtar i keramik står på tv-bänken, bredvid granen med röda och vita kulor.

Ayla håller Ludwig i handen och pojkvännen ger henne en lätt puss på axeln i förbifarten, samtidigt som vännerna sitter och småpratar. En helt vanlig vardagskväll i en vanlig familj i Sverige – men oron ligger som ett täcke över radhuset.

Det blir tydligt när kompisen Jonathan berättar om att han ska ”säsonga”, jobba i skidorten Sälen i vinter.

Fram till för ett år sedan hade Ayla precis som vännerna också planer för livet och framtiden.

Hon ville studera vidare, på läkar­programmet eller kanske läsa data­teknik på Kungliga Tekniska Högskolan.

Men istället ska hon utvisas ensam – till det kvinno­fientliga, odemokratiska Iran. Där har hon ingen som hon känner sig trygg med.

– Jag är rädd. Jag har ju hela min familj och mitt liv här, säger hon.

Vännerna tystnar i sitt småprat och lyssnar när Ayla berättar om hur hon för drygt fem år sedan kom som 15-åring till Sverige med sin mamma och lillebror. Aylas mamma ställer ifrån sig pirogerna och går och sätter sig bredvid maken Frii på en av de vita barstolarna vid köksön. Det var för att mamman blivit förälskad i honom via Facebook, som hon och barnen flyttade hit till Frii i Sverige.

Trots osäkerheten lärde hon sig snabbt svenska och började på natur­programmet på Arlanda­gymnasiet. Det var där hon lärde känna Jonathan och Enriqé, som nu sitter i hennes vardagsrum och minns tillbaka på gymnasie­tiden. Ayla berättar att hon studerade hårt för att få bra betyg men hur hon då inte tänkte så mycket på att hon bara hade tillfälligt uppe­hålls­tillstånd.

– Jag utgick alltid från att jag skulle få stanna. Min mamma och lillebror har ju fått besked om permanenta uppe­hålls­tillstånd. Min yngsta lillebror är född i Sverige och är svensk medborgare, säger Ayla.

Åren som följde levde Ayla på som en vanlig tonåring. När hon fyllde 18 år skaffade hon ett extrajobb på ett LSS-boende där hon hjälpte personer med funktionsnedsättningar i vardagslivet – ett jobb hon fortfarande har kvar.

Efter att aktivisten Mahsa Jina Aminis dödades i Iran år 2022 för att ha vägrat bära slöja på det sätt staten krävde demonstrerade Ayla precis som miljontals andra över världen under slagorden ”Kvinna, Liv, Frihet”. Ayla var även medförfattare i en antologi, ”Vi kommer aldrig att förlåta”, som bland annat handlar om de unga demonstranter som dödats i Iran.

– Det var ju tjejer som var i min ålder. Jag ville ge dem en röst och kände att det hade kunnat vara jag. Hade vi bott kvar hade jag ju också demonstrerat för det där, precis som jag gjorde här.

Så en morgon förra året, när hon precis skulle avsluta ett nattpass på LSS-boendet, upptäckte Ayla ett nytt mejl från Migrationsverket.

Det stod att hon inte skulle få stanna i Sverige.

Ayla får tårar i ögonen när hon berättar om panik­känslorna hon kände och hur hon ringde sin mamma i chock.

– När Ayla berättade att hon skulle utvisas blev jag helt tom – ska min dotter tvingas lämna oss och hela sitt liv? Jag förstår inte hur man kan splittra en familj sådär. Bara för att hon fyllt 18 år slutar hon ju inte vara mitt barn, säger hennes mamma.

Ayla tillhör nämligen den växande grupp tonåringar och unga vuxna som kommer i kläm i den nya migrationspolitiken.

När de blivit myndiga och ska förnya sina tillstånd bedöms de istället som vuxna. Då spelar det ingen roll att de fortfarande bor hemma eller går i skolan, utan behöver då egna skäl för uppe­hålls­tillstånd. I praktiken innebär det oftast att de utvisas ensamma, medan deras föräldrar och yngre syskon får stanna i Sverige.

Aylas styvpappa Frii skakar på huvudet när det kommer på tal om hur migrations­politiken påverkar Ayla och hela familjen.

– Jag är egentligen för en hård lagstiftning och tycker att de som inte sköter sig ska lämna landet. Men det är bisarrt att det ska drabba de som gör rätt för sig i samhället, säger han.

Enligt flera experter som Aftonbladet pratat med handlar det ofta om medel­klass­ungdomar, som studerar, kommer från stabila hemförhållanden och som integrerats i det svenska samhället.

– Det är ingen ovanlig situation och de senaste åren har vi märkt en ökning men jag har inga exakta siffror på hur många det handlar om, säger Carl Bexelius, rättschef på Migrationsverket.

Carl Bexelius säger att de så kallade tonårsutvisningarna beror på en rad åtstramningar inom migrationspolitiken sedan 2015. Den senaste när Tidö­regeringen 2023 tog bort möjligheten för den som fyllt 18 år att få stanna i Sverige ifall det fanns ”särskilt ömmande omständigheter”. Det kunde vara att man gått i skola många år här, pratade bra svenska, hade sin familj i Sverige eller begränsad anknytning till sitt hemland.

– Det blir absurt för de unga som kom innan 2023 och som hade tillstånd – sedan förändras lagstiftningen och plötsligt förändras hela möjligheten till den framtid de har byggt, säger juristen Anuta Sjunghamn, som företräder Ayla.

Ayla har därefter också försökt söka uppehållstillstånd på grund av sitt arbete, eftersom hon är fastanställd och har en tillräckligt hög lön. Men Migrations­domstolen menar att för att hon skulle få uppehållstillstånd för arbete hade hon behövt ansöka och beviljas det innan hon kom till Sverige.

Ayla är rädd över vad som kan hända med henne ifall hon måste återvända till Iran. I sin ansökan till Migrationsverket har hon berättat hur hennes farfar fick beslutanderätt över henne när hennes biologiska pappa dog och att hennes pappas sida av släkten präglas av en stark patriarkal och hedersbaserad värdegrund.

De senaste veckorna har Aylas rädsla inför utvisningen växt ytterligare på grund av de nya, massiva protesterna i Iran mot regimen – människorätts­organisationen CHRI larmar om en pågående massaker. Både barn och vuxna ska ha attackerats med kraftigt våld på gatorna och det finns uppgifter om att hundratals dödats och tusentals gripits.

– Jag står självklart på folkets sida. Det som pågår nu gör ju landet ännu mer osäkert och otryggt. Jag känner mig jätterädd, säger Ayla.

Ombudet Anuta Sjunghamn säger att hon kommer överklaga utvisningen till Migrations­överdomstolen.

– Det här handlar inte bara om en ung vuxen som studerat, arbetar och integrerats här i Sverige, utan också någon som känner stor fruktan på grund av hennes politiska aktiviteter, eftersom hennes politiska åsikter och den starkt regimkritiska bok hon medverkat i som medredaktör är förbjuden i Iran, säger Anuta Sjunghamn, som företräder Ayla.

Pirogerna är framdukade på matbordet och Ayla och hennes vänner häller upp Loka och tar för sig av maten. Ayla och Elsa berättar om hur de blev vänner under en nyårsfest under tredje året i gymnasiet. Kompisen Jonathan pratar om alla studentmottagningar och fester de gick på den våren och ler. Sedan blir han allvarlig.

– Jag har tänkt på att Ayla ska utvisas ensam för att hon fyllt 18 år. Det är väldigt höga krav att ställa på en tonåring. Vi andra bor ju fortfarande hemma och är beroende av våra familjer, säger han.

Ayla tittar ner i tallriken. Hon säger att hon skäms. Att hon hela tiden har kämpat för att göra allt det hon fått höra att man ska: hon talar svenska flytande, fick bra betyg och arbetar.

Hon har kämpat för att bli skol­boks­exemplet på hur man kräver att invandrare ska integrera sig.

Trots det känner hon att det inte duger, att hon inte är tillräcklig.

– Jag känner mig mindre värd än alla andra i samhället, som att jag inte har rätt att vara här, säger Ayla.

Vad skulle du vilja säga till de som bestämmer?

– Jag vill att de ska se mig som en människa, inte som ett ärendenummer.