Mannen i Vinterskogen

Han hade ett välbetalt jobb, fina kostymer och ett rikt socialt liv.

Frågan är inte varför Tomas numera bor i ett tält i Vinterskogen.

Utan varför han aldrig vill därifrån.

Av en ren slump hittade jag i vintras ett bortglömt tips till redaktionen: ”I Vinterskogen i Botkyrka bor sedan två år tillbaka bostadslöse och arbetslöse Tomas.”

Jag och fotograf Andreas Bardell gav oss ut för att leta.

Efter en timmes irrande och pulsande i februarisnön hittade vi tältet, som maskerat med kamouflagetyg knappt syntes mellan träden.

Ut staplade en yrvaken, skäggig och överlag yvig man och satte sig i lotusställning på ett liggunderlag.

– Jaha, vill ni höra min livshistoria? frågade han.

Mannen var Tomas, 53 år gammal.

Hur han hamnade han där? I ett tält. I Vinterskogen. Sin barndoms skog några mil söder om Stockholm.

– Man kan säga att livet blev... lite för mycket för mig. Och till slut, när jag varit under en väldigt hög stressnivå, till slut så brast det helt enkelt.

Tomas är barfota och vintersnön smälter på hans smutsiga fötter när han minns tillbaka till mitten av 00-talet. Då började han på allvar få svårt att hantera och sortera intryck, människor och sig själv.

Han arbetade med mode, vilket innebar resor, möten, after work med arbetskamrater. Och en krypande känsla av att han måste bort. Inte bara från arbetet, utan även från vännerna, familjen, måstena.

– Jag minns att jag redan som tonåring hade en dröm att gå från skolan, ut i skogen och sätta mig på en stubbe och bara fundera.

Men det ska dröja nästan 20 år och ett antal krascher innan han tar sitt pick och pack och bara drar.

Tomas beskriver sin barndom som helt normal och lycklig. Han hade vänner, försökte ha fötterna på jorden med huvudet i molnen, men hade ett intensivt bultande tonårshjärta och ville gå sin egen väg, ha sin egen stil, annorlunda kläder, vara en ”kreativ” person. Något som förstås retade upp skolkamrater.

Men han var inget mobboffer, andra hade det mycket värre. Han hade en mamma som fyllde kedjehuset i Bremora med doften av hembakat och en pappa som tog honom på skogs­promenader. Förvisso en pappa av typiskt 70-talssnitt, kärleken manifesterades i praktiska göromål snarare än ord och känslor, medan mamman var hemmets tydliga trygghet för Tomas och syskonen.

– Jag är inte här för att samhället har misslyckats och förlorat mig, eller att det inte fanns tillräckligt mycket fritidsgårdar där jag växte upp. Det har till stor del att göra med mina egna val.

Tomas hade inga större ambitioner bortsett från det som upptog större delen av hans engagemang och tankekraft: musiken.

Han skapade elektronisk musik med ambitionen att nå ut över världen.

Det gjorde han inte.

När Tomas var yngre kunde han känna sig bitter över att hans musik inte nådde bredare och att artistdrömmen gick i kras, men samtidigt förstår han varför. Den är smal.

Det suggestiva ljudet av en Tomas-låt ger en känslan av att stå på arktisk tundra, ensam i blåsten, blickandes över vidderna.

– Musiken jag skapade var inte musik för massorna, jag tänker på Depeche Mode som var en stor förebild för mig, de gjorde albumet ”Music for the Masses”. Jag ville berätta om något annat, men det var inget som människor i stort var intresserade av. Och när jag var en yngre man så var jag väldigt ledsen för det.

– Jag blev väldigt, väldigt ledsen för att omgivningen inte uppskattade mitt geni. Men som 53-, snart 54-åring är jag helt tillfreds, med att människor inte alls tycker min musik är speciellt intressant eller spännande. Jag har kommit till frid, det gör mig ingenting.

Musikkarriären tog aldrig fart. Han publicerade sin musik på nätet, men det blev oftast inte mer än nåt hundratal lyssningar på låtarna.

Yrkes- och privatlivet havererade till sist då han hade svårt att upprätthålla relationer när måendet försämrades. I över två år har han nu bott i ett tält, i en skog, med minimal kontakt med andra människor och samhället.

Han reste i jobbet, men gjorde även många resor privat. Den unge Tomas kände en vilja att upptäcka världen.

Tomas minns en av flera resor han gjort i Indien, den gången med en vän, hur fattigdom och misär gjorde nya skrevor i en redan sårig självbild.

”Du verkar så stängd Tomas, du verkar så sluten i dig själv” sa kollegan. ”Du tar inte in i alla intrycken. Du har ju betalat dyra pengar och är i en främmande kultur. Ta in färgerna, dofterna!”

– Hon tyckte det var jättekonstigt och tyckte att jag skulle öppna upp och ta in det. Vad jag inte sa till henne, eller vad som inte blev sagt, var att det där ju var ett sätt att skydda mig själv. Eftersom mina sinnen är så akuta och att jag är hypersensitiv, och kanske till och med har en hypersensitiv personlighetsstörning, gjorde det att jag var tvungen att sätta på de här skygglapparna för att överleva i en miljö där man bombarderades av så mycket intryck.

– Nej, jag kan inte se att samhället har gjort något fel. Jag är inte bitter eller så. Jag tror att samhället har gjort vad det ska göra.

Pengarna som han får ut för sjukskrivningen räcker till hans två fasta utgifter: Förrådshyran där han har de saker han fortfarande äger och månadskortet som gör att han kan ta sig till sin mamma, vårdmöten eller Tumba centrum.

Resten går mestadels till att fylla på mobildata, och att handla mat eller nya underkläder, vilket blir en ansenlig mängd när man inte tvättar.

Sjukskriven har Tomas varit sedan 2009. Han har under tiden fått försöka att arbetsträna på modeföretaget Fjällräven, men hittills har det inte fungerat att kliva tillbaka in i arbetslivet. Till slut blev han utförsäkrad och tvingades sälja sin lägenhet.

För att klara sig flyttade Tomas in hos sin dementa mamma. Det passade bra, för då kunde han passa på att ta hand om henne samtidigt som han själv fick tak över huvudet.

När mammans tillstånd försämrades och Tomas inte mådde tillräckligt bra för att kunna hantera henne och hemmet behövde de få professionell hjälp. Mamman fick flytta in på ett vårdboende och Tomas blev bostadslös.

Man skulle kunna tro att somrarna är att föredra, men nej. Tältet blir för varmt, marken och luften fylls av insekter. Allt fler människor sätts i rörelse i Vinterskogen, och risken för oväntat besök ökar.

Det räcker att prata om besöken för att Tomas ångestnivåer ökar. Hans händer skakar.

– Jag har en social fobi, både torgskräck och klaustrofobi. Det gör att jag blir rädd, genuint rädd för människor.

Livet hade till slut gjort honom paralyserad av skräck, och han blev diagnosticerad med panik­ångest­syndrom. Skogen blev en plats att fly till.

– Men för mig, varför jag sitter här, det är också till viss del en frihetslängtan. Att vara helt fri kan man inte vara, det kan man aldrig bli. Man är bunden av olika saker hela tiden.

– Men så fri som det är möjligt. Nu har jag fått en möjlighet eftersom jag aldrig gifte mig eller fick barn. Jag hade gärna blivit pappa, men det här gav mig en möjlighet till frihet och jag tog chansen.

Han klarar av kortare vistelser i civilisationen, som att ta bussen till Tumba centrum, eller besöka sin psykiater på Karolinska. Men det blir lätt för mycket.

Ångesten kommer åter krypande. Då återvänder Tomas till Vinterskogen.

– Man säger typ att om det är mycket människor runt omkring då finns det många människor som kan skydda dig eller som kan ta hand om dig om du behöver nånting. Jag får en helt annan reaktion. Jag ser det som ett hot. Det är intressant och väldigt sorgset, tycker jag, att jag ser människor som ett potentiellt hot. Jag önskar att det inte var så, men så är det.

Det är lätt att få intrycket av att Tomas har gett upp, men så är det inte. Snarare tvärtom, att lämna samhället var ett sätt att rädda sig själv.

– Men jag är högst levande inom mig. Det kanske ser ut som att allting står stilla omkring mig, men det gör det inte. Allting är i ständig rörelse. Det kan se ut som en skäggig gubbe som sitter på en parkbänk i centrum och laddar sin telefon, men det händer mycket i mig. Jag skulle gärna vilja att världen tog del av det, men jag vet inte... det kanske inte är så intressant.

Han är ännu inte redo för en stor comeback och har ingen sån önskan.

Vad som händer när Tomas mamma dör, och hans sista betydelsefulla band till civilisationen klipps vet han inte.

Tanken är skrämmande och Tomas stöter bort den. Vill inte gärna prata om det.

Men vi måste.