”Det enda jag faktiskt vill är att bli lämnad i fred”

Tomas, 53, klippte banden med samhället och flyttade ut i skogen.

Hans mor är den sista anknytningen till en civilisation han lämnat, efter henne är allt ovisst.

– Jag kan inte se mig komma tillbaka. Den dagen det är dags för mig att återvända till ljuset, till själen, då kommer jag inte heller dansa den här dansen med samhällets representanter.

Tomas söker inte offenligheten. Tvärtom.

– Ska jag vara helt ärlig, så är det enda jag faktiskt vill att bli lämnad i fred.

Han skrattar när han säger det vid tältet på klippavsatsen i Vinterskogen. Nu har det börjat bli vår och solen har värmt bort snön. Tomas har klippt ner sitt yviga skägg.

Men våra besök är uppskattade, påpekar han varje gång vi ses.

Men han har inte duschat på två år. Det finns en sjö i Vinterskogen, men han känner olust av att gå dit, vill inte riskera att visa upp sin smutsiga kropp för främlingar eller barn.

– Det började med att jag inte tvättade mig för att jag var sjuk. Jag kunde knappt stå upp, jag kunde knappt gå, jag kunde knappt tala.

Hans dagar är tydligt inrutade.

På morgonen tar han bussen till Tumba centrum för att ladda mobilen. Den behöver han för att sköta den kontakt med omvärlden han fortfarande måste ha, den med sjukvården och försäkringskassan.

Ett par gånger i veckan tar han bussen till vårdboendet och hälsar på sin mamma, den sista betydelsefulla förbindelsen han har med sitt gamla liv. Pappan är död sedan många år och sina två syskon har Tomas inte längre kontakt med.

Han lagar ett mål mat om dagen, som han sköljer ner med några öl. Påfallande ofta blir det kebab eller chorizo han värmer på en hemmasnickrad anordning i tältet.

– Det är ingen induktionshäll direkt, säger Tomas syrligt.

– När jag först flyttade ut i skogen åt jag oftast kall mat i konserver, det kunde vara vita bönor i tomatsås. Jag har ett trangiakök, men jag vill undvika att elda öppet. Jag vill göra så lite påverkan på naturen som möjligt.

Som bonus värms även tältet upp. Reglering av både kroppstemperatur och hunger i ett.

Hans dagar är oftast lugna, kvällarna rutinmässiga.

När vårsolen gjort sig påmind blundar han och njuter av värmen och ljuset.

Sen borstar han tänderna och lägger sig redan vid 20-tiden.

Det må utifrån upplevas som ett torftigt liv, men för Tomas var det nödvändigt att ”kliva av”. Via mobilen håller han sig fortfarande ajour med samhället, läser nyheter, ser filmer och tv-serier.

Han har inga planer och ingen önskan om att återansluta, ser ingen väg tillbaka in i ekorrhjulet.

När vi nått juni har det blivit många träffar där vi försöker bena ut varför Tomas hamnade här, i Vinterskogen.

Vi möter många olika Tomas. Allra oftast den glada och tillmötesgående Tomas. Ibland den för tillfället mentalt omskakade och svage Tomas. Den ledsne Tomas.

Men alltid den pragmatiske Tomas.

– Jag tycker själv att jag är lyckligt lottad. Jag har sett så mycket lidande i världen och svält och människor som är ledsna och arga. Det är så många människor där ute och alla har de sina drömmar om att vinna kärlek och sen förlorar de kärlek. Det kan vara karriärer eller allt möjligt folk drömmer om.

Han satte upp sitt tält på klipphällen i sin barndoms skog efter att ha levt ett liv i samhällsnormens bojor, efter att ha blivit uppslukad, tuggad och utspottad.

Men går livet för Tomas ut på att leva eller att överleva?

Tomas förstår att han kan uppfattas som att han tänkt tanken på ta sitt liv. Det har han inte, säger han. Men han ville bara komma bort från allt.

– Men det blev inte så, livet är för starkt. Jag är här. Jag har satt upp det här tältet och anordnat det för att kunna se till att jag får skydd mot väder, vind och kyla. Det är på grund av min överlevnadsmekanism. Överlevnadsdriften är en av de starkaste drifterna vi har. Vi har överlevnad, vi har sexualitet, vi har instinkten att höra hemma.

Finns någon orsak att det blev just i barndomsskogen han hamnade?

Kanske finns något omhuldande i att återvända till skogen där han som barn plockade blåbär och lingon.

– Det är ju känsloladdat att komma tillbaka till min barndoms skog. Och jag ska väl inte sticka under stol med att det antagligen ger mig en djupare känsla av trygghet.

När vi talar förändras ibland Tomas kroppsspråk. Ibland ser det ut som att en våg av skamkänslor sköljer över honom.

– Det här är ju väldigt genant för mig, ungefär som att jag skulle vara viktig på något sätt, säger han urskuldande.

Tomas upplevda betydelselöshet och förvåning återupprepas gång på gång under våra möten. Han är genuint förbluffad att vi återvänder för att träffa honom.

– Jag förstår inte vem som skulle vara intresserad av att titta på detta. Vem skulle vara intresserad av att titta på mig, höra på min musik, höra vad jag tycker, höra vad jag känner?

– Ska jag bli lite dramatiskt där, är det för att jag aldrig har upplevt det i mitt liv, att någon har intresserat sig för mig, mina tankar och min musik. Det är bara ett annat skede i samma process, det är ingen som bryr sig, och det är därför jag blir så förvånad att möta så sofistikerade och intelligenta människor, att de går rakt ut i skogen för att träffa mig. Jag kan inte riktigt förstå det.

Han beskriver sig återkommande som ”fullständigt ointressant”, vilket utifrån inte uppfattas som en spelad blygsamhet, utan snarare en genuin känsla av många års upplevd apati från andra.

– Vad ska människor tänka när de ser mig? Jag vet inte. Men jag tror nog att de flesta människor kommer vara ganska likgiltiga inför mig, och med all rätta skulle jag säga. Jag är bara en man av tio miljarder människor. Jag är bara en person av alla dessa som vill vara lyckliga, träffa någon, känna kärlek, fortplanta sig och överleva.

Men ser han själv framåt?

– Mitt personliga liv är ganska oviktigt. Men om man tittar på mitt personliga liv så kommer det handla mer om att finna det jag sökte när jag komponerade musik. Då sökte jag någonting. Jag var naturromantiker. Jag sökte sanningen. Var Tomas befinner sig i framtiden vet jag inte. Men det ser inte ljust ut, därför att en person som jag blir inte speciellt framgångsrik i det här samhället.

Är du lyckligare i dag?

– Lycklig är ett väldigt intressant ord. När jag säger lycklig då menar jag att jag har mindre ångest. Det vill säga, jag har mindre ångest nu, alltså är jag per definition lycklig.

– Men jag skulle inte säga åt någon att flytta ut i ett tält i skogen, det löser ingenting, det kommer inte förändra någonting. All förändring sker där inne där vi tar emot informationen, synintryck och hörselintryck. Det är här inne det händer.

Framtiden är överlag svår att prata om för Tomas. Vad händer när hans mamma dör? Då hans sista viktiga band till samhället klipps av.

Då ska han gå djupare. Djupare in i skogen och i sig själv.

– Jag har känt nu sista tiden att civilisationen börjar krypa lite för nära för att jag ska känna mig helt avslappnad, avspänd eller helt i fred. Platsen jag befinner mig på nu, där kommer jag inte vara länge till. Jag kommer att flytta, byta mitt läger.

Om hans öde säger något om samtiden eller samhället kanske är upp till betraktaren. Men hans val att ”kliva av” sticker ut.

Tydligt är att han inte tycker synd om sig själv, trots att han tror att människan inom sig har ett naturligt behov av andra.

– Jag tror att ingen människa är en ö, utan att alla människor är beroende av andra människor, säger Tomas, men fortsätter:

– Kontakten med andra människor är något som är sekundärt för mig. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap.

– Jag brukar säga som så att jag känner mig ensam bland andra människor. Men när jag är själv så är jag aldrig ensam.

Vad framtiden för med sig vet inte Tomas. Inte mer än att han ska hälsa på sin mamma, gå på sina läkarbesök och upprätthålla den nödvändiga kontakten med sociala myndigheter.

Att flytta ut i skogen var ett sätt att hantera livet, anser han, inte ett rop på hjälp.

– Nej, jag vill inte bli räddad. Jag behöver inte räddas.