Det har pekats ut som den farligaste migrantrutten i världen.

I år har redan minst 997 människor dött eller försvunnit på Medelhavet – en av de dödligaste starterna på ett år sedan mätningarna började.

Allra flest dör på centrala Medelhavet där båtarna ständigt lägger ut från Libyens och Tunisiens kust för att ta sig mot Italien.

Ombord finns människor som satsar allt på drömmar om ett liv i Europa – eller som bara vill slippa undan våldet i Libyen.

Vissa överlever.

Vissa tack vare räddningsfartyget Ocean Viking som drivs av den ickestatliga organisationen SOS Mediterranee.

Under elva dagar levde Aftonbladet med besättningen och migranterna ombord.

När resan var över hade hundra människor räddats.

Samtidigt miste minst 33 andra livet.

Klockan är 17.33 när landgången hissas och flyger över våra huvuden.

Ocean Viking kastar loss från Livornos hamn. För mindre än 24 timmar sedan steg 147 personer som räddades under den förra resan iland.

I tio år har den ickestatliga organisationen SOS Mediterranee hjälpt människor i sjönöd på centrala Medelhavet och räddat över 42 700 människor. SOS kallar dem för överlevare.

För sedan 2014 har fler än 26 680 människor försvunnit eller dött när de försökt åka den här vägen, enligt FN-organet IOMIOMInternationella organisationen för migration .

Läkaren Lu, 37, från Frankrike, är ombord för sitt första åttaveckorsskift. När hen ser ut över solen som färgar hamnbyggnaderna gyllene tänker hen tillbaka på sin första tur.

– Jag var ganska orolig för hur min mentala hälsa skulle hålla. Men att vara aktiv, att inte bara sitta hemma och vara deprimerad över nyheterna hjälper mig, säger Lu, medan motorernas brummande startar.

28 februari

Väder: 14 grader. Svag vind, 0,9 m/s 0,1 meter höga vågor.

Plats: Utanför den italienska västkusten. Vi passerar Lido di Ostia, utanför Rom.

Yogamattor rullas ut på däck. Vatten sprutas och rengöringsmedel hälls ut. Sopkvastar plockas upp och skrubbar mattorna rena från skabb. Alla i besättningen hjälps åt, oavsett vilken roll de egentligen har. Ler och skrattar medan elektronisk musik strömmar ur en högtalare.

Lu, som förut jobbat med akutvård i Frankrike och på ett lyxigt kryssningsfartyg, trivs bättre med både arbetskamraterna och arbetet här.

– Jag hatade verkligen kryssningsmiljön, säger hen mellan kvasttagen.

Nu har hen planerat hela sitt yrkesliv och privatliv kring arbetet på båten.

SOS-besättningen den här gången kommer från flera olika länder. Belgien, Storbritannien, Grekland, Italien, Spanien, Nya Zeeland, Schweiz, Finland – och Sverige. Här lever och arbetar de tillsammans i åttaveckorsskift.

– Vi är som en familj, säger svensken Charlie.

1 mars

Väder: 14 grader, svag vind,1,1 m/s. 0,1 meter höga vågor.

Plats: Italiens södra kust.

Vi befinner oss i cyklonens öga.

Havet ser overkligt ut, mjukt och silkeslent. Runt omkring oss stormar både havet och kriget mellan USA, Israel och Iran.

Vi tränar sjöräddning med de tre orangea ribbåtarna som används vid insatserna. Sköldpaddor simmar förbi medan livräddarna övar på att kasta flytvästar mot en docka i sjönöd.

Allt flyter på som det ska. Men hur går det när vågorna är höga? Det kommer vi få svar på om några dagar.

2 mars

Väder: 15 grader, lätt bris, 4,4 m/s, 0,5 meter höga vågor.

Plats: Utanför Siciliens östkust.

Vi vaknar av att sängen gungar, vågorna har växt.

SOS-besättningen har en ledig dag. Charlie, den rödskäggige svensken, slappar i en hängmatta, andra spelar kort eller läser en bok. Vulkanen Etna glider förbi.

I det lilla skeppsköket står Lu och rör ihop mjölk med jäst.

– Att baka är min hobby. Nu ska det bli kanelbullar till alla, berättar hen och sjunger med till ”Price tag” av Jessie J som för en stund överröstar skeppets konstanta dova muller.

Dagen går medan Lus bullar jäser. Mitt under middagen kallas besättningen till möte.

Ett stor träbåt i sjönöd har upptäckts på maltesiskt vatten, tre timmar ifrån oss.

– Jag har varit i kontakt med ett handelsfartyg som var på väg för att undsätta dem. Men den maltesiska kustbevakningen sa till dem att båten inte är i sjönöd och att de skulle dra därifrån, berättar Angelo.

Angelo är sök- och räddningskoordinator. Han håller mest till uppe på bryggan och har kontakt med kustbevakningen i Italien, Malta och Libyen, andra NGO:s och andra skepp. Det här agerandet från de maltesiska myndigheterna har han sett många gånger förut.

– Det är frustrerande. Den första regeln till havs är att man hjälper den som är i fara. Hur kan de säga att de här människorna inte är i nöd? Antagligen eftersom de inte ser migranterna som människor, säger han argt.

Den avslappnade stämningen byts till totalt fokus när Ocean Viking sätter kurs mot träbåten.

Alla ombord vet vad de ska göra, ställer ut bord, drar fram nödfiltar, förbereder ribbåtarna. 

I mässen laddar Lu energi genom en andra middag.

– Jag förbereder mig genom att tänka på vad som skulle kunna vara värsta scenario. De lär vara uttorkade, säger Lu.

Då kommer ett anrop på kommunikationsradion.

– All crew, all crew, security level one, sprakar det till.

En kustbevakningsbåt har synts i närheten av Ocean Viking. Eftersom fartyget förut har beskjutits av den libyska kustbevakningen tar man det säkra före det osäkra.

Alla släpper vad de har för händerna. Går snabbt till skeppets vardagsrum enligt säkerhetsrutinerna.

Efter tio minuter är faran över och förberedelserna återupptas.

Då kommer nästa vändning.

Den italienska kustbevakningen har tagit hand om träbåten.

Allt stannar av.

Vi har kommit in i ett av de områden där räddningar brukar ske och alla är på tå. På helikopterplattan turas besättningen om att hålla utkik.

Även denna dag kommer ett larm om en båt i nöd. 80 sjömilsjömilEn sjömil är 1 852 meter. – drygt 148 kilometer från oss – på gränsen mellan Maltas och Libyens sjöräddningsvatten.

– Vädret är inte optimalt för en räddning. En meter höga vågor och ganska stark vind. Det kommer bli lite tufft, säger Angelo.

Men det blir ingen räddning den här gången heller. Migrantbåten med 80 personer möts av den libyska kustbevakningen.

– Det händer väldigt ofta. Det är sorgligt eftersom migranterna redan har utsatts för tortyr och slaveri i Libyen. Libyen är inte en säker plats, säger Angelo.

Det är inte bara den officiella libyska kustbevakningen som patrullerar libyskt vatten. Även flera olika libyska miliser gör det. Enligt vittnesmål från överlevare är det ibland samma smugglare som de betalat för att korsa havet som sedan möter dem på patrullbåtarna.

I spåren efter flyktingvågen 2015 har Italien ingått ett avtal med Libyen för att förhindra att människor tar sig över vattnet och in i EU. Det innebär att den libyska kustbevakningen ska stoppa båtarna och föra tillbaka människorna till Libyen. EU bidrar till arbetet genom pengar, träning och utrustning.

– Det är politiskt bekvämt för Europa att prata om att antalet ankomster minskar. Men priset är mycket högt i form av mänskligt lidande, säger Angelo.

Samtidigt har många andra vägar in till Europa stängts. EU betalar Turkiet för att hålla koll på landvägen, Ungern har byggt en mur mot Serbien, Grekland har gjort det straffbart att hjälpa migranter.

– Vad har EU egentligen för plan? Att bygga en mur mot omvärlden och samtidigt bomba bakom muren, undrar Angelo.

– Varje politiskt beslut påverkar direkt människors liv. Människor dör på Medelhavet för att EU-medborgare har röstat på de här politikerna, fortsätter han.

När SOS Meditteranee började rädda människor på Medelhavet 2016 välkomnades de med öppna armar av myndigheterna.

– Vi samarbetade med den italienska regeringen och deras stora räddningsfartyg. De gav oss positioner för nödsituationer. De stödde oss med flyg och resurser, säger Angelo.

Nu läggs istället pengarna på EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå Frontex som övervakar unionens yttre gräns.

– Nu är vi inte välkomna, säger Angelo.

Hur märker du det?

– Kommunikationen och byråkratin var enkel förr. Nu svarar de knappt.

4 mars

Väder: 16 grader, frisk bris 9,1 m/s 1,3–1,6 meter höga vågor.

Plats: Utanför Sfax på Tunisiens östkust, norr om Libyen.

Besättningen väntar. Turas om att hålla utkik över vattnet utanför Sfax på Tunisiens östkust. Det är vanligt att migrantbåtar lägger ut från Sfax för att komma till italienska pytteön Lampedusa.

Det är en extremt farlig väg. För mindre än två månader sedan förliste en båt här. 50 personer befaras ha dött, bara en överlevde.

Vågorna växer under dagen och får Ocean Viking att gunga ordentligt.

Blomspruteliknande duschar sköljer över räddnings­arbetaren Filippo som hänger på däck. Han är rastlös.

– Jag har tråkigt. Men vad kan man göra. Jag hoppas att småbåtarna inte försöker ge sig ut i det här vädret, säger han.

Komradion sprakar högljutt klockan 05.00.

Vi kastar oss ur sängen. Drar på oss skyddsutrustningen medan hjärtat bultar av adrenalin. Bara månen lyser över de höga vågorna i den svarta natten.

”Båten är i sikte!”, hörs det över radion från utkiken i fören.

Vid 22.30-tiden kvällen innan fick Ocean Viking anrop från Alarm phoneAlarm phoneEtt projekt startat av volontärer i Nordafrika och ett Europa. Har ett telefonnummer dit människor i sjönöd kan ringa. Volontärerna skickar vidare informationen till NGO:s och ser till att kustbevakningen agerar på informationen.. En gummibåt med 36 personer, 70 sjömil söderut.

Gummibåten drev planlöst, motorerna hade lagt av. Genom att beräkna vind och strömmar listade Angelo ut var vi borde träffa den.

Och nu glider gummibåten plötsligt förbi.

De interkulturella medlarna Hanae och Sahar som pratar arabiska tar upp varsin megafon och försöker få människorna att förstå att hjälp är på väg.

Men inget svar hörs från båten när den glider ur sikte och försvinner.

Det har gått 132 timmar sedan vi lämnade Livornos hamn när ribbåtarna sänks ned i det kokande havet.

Här nere, närmare ytan, är vågorna redo att kasta sig över oss. Det är som att åka berg- och dalbana i månsken.

Bara en ljusprick blinkar då och då till från den vita gummibåten långt ifrån oss. Det är det enda som guidar vår väg.

Ljuspricken växer.

Gummibåten kastas hit och dit i de höga vågorna.

Ju närmare vi kommer, desto mer ser besättningen hur instabil gummibåten är.

Oroliga, chockade blickar vänds mot oss. Alla är tysta.

Då ser besättningen att golvet har krackelerat, gummibåten tar in vatten.

Sök- och räddningsledaren Giannis står på plattformen i ribbåtens för och ropar på engelska. Hans besättningsman Mohamed ropar på arabiska.

– Ta det lugnt. Sitt ner! Vi är här för att hjälpa!

Båtarna riskerar att krascha in i varandra när vågorna böljar och vinden sliter.

Lukten av bensin sprider sig i den tidiga morgontimmen medan Ocean Vikings ljus glittrar som en hägring i fjärran.

Här, i mörkret, sträcks flytvästar över.

När alla fått dem på sig är det dags att få över männen från den livsfarliga gummibåten till ribbåten.

En man på gummibåten tar de utsträckta händerna, häver upp benen på den luftfyllda gummibåtens kant. Halkar till och är nära att falla överbord innan han dras upp på ribbåten med hjälp av kraften från nästa våg.

– Du är säker nu. Sätt dig ned och håll i dig i den här tampen, säger räddningsarbetaren Hector och ler.

Han får ett leende tillbaka.

Den första mannen är räddad.

I öster ljusnar himlen.

En efter en kommer de sedan.

Barfota med drypande blöta kläder.

Några kan knappt gå.

Andra är snurriga av ångorna från bränslet som läckt ut i gummibåten.

– Vi ska ta er till det där skeppet, säger Mohamed och pekar mot Ocean Viking.

– Där finns vatten, torra kläder, sjukvårdare. Där får ni mat.

Kvar i den vita båten ligger svarta badringar, tänkta att användas som flytvästar.

Klockan 06.15 är alla de 36 pojkarna och männen ombord på Ocean Viking.

Då stiger solen över horisonten.

Så fort Ocean Viking har gjort en räddning måste de informera italienska myndigheter och åka mot den hamn de tilldelas.

Oftast blir det i norra Italien. Ett sätt att försvåra räddningsarbetet genom att förlänga restiden, menar SOS Mediterranee. Ett sätt att undvika ”kaos” i mottagningen av migranter och minska trycket från landets södra delar, menar Italien.

Men då och då tillåts besättningen göra fler räddningar.

Så blir det i dag.

Tolv timmar efter att de 36 männen räddats från gummibåten är det dags igen.

Vågorna som slår mot ribbåtarna på väg ut för räddning känns som minst två meter höga.

Den blå träbåten vinglar betydligt i vågorna.

Snurrar fram och tillbaka med motorer som för länge sedan lagt av.

Ser ut att vara nära att kapsejsa vid flera tillfällen.

Utmattade, trötta, sjösjuka, skakande av kyla kommer migranterna över till säkerheten.

En tonåring från Bangladesh håller sin kompis i handen när vi styr tillbaka mot Ocean Viking.

Efteråt beskriver de erfarna räddningsarbetarna den nästan två timmar långa insatsen som tuff.

Klockan 18.10 när skymningen smyger sig på är alla ombord på Ocean Viking.

Under de senaste tolv timmarna har hundra personer från Sudan, Sydsudan, Ghana, Bangladesh, Pakistan, Eritrea, Somalia, Egypten och Afghanistan räddats från Medelhavets vågor.

19 av dem är ensamkommande barn. Två är kvinnor.

På däck sveper besättningen in dem i metalliska nödfiltar som smattrar i blåsten. Alla registreras. Får ett armband, torra kläder och visas till duscharna.

6 mars

Väder: 15 grader, frisk bris 8 m/s, 1,2 meter vågor.

Plats: Öster om Malta.

Överlevarna äter jordnötter och kakor till frukost. Häller upp kaffe, te och varm choklad. Kursen är satt mot Ancona på Italiens norra östkust.

I aktern står en 20-åring från Darfur i Sudan och tittar ut över havet som i det molniga vädret liknar stål. Han äter ingenting. Det är ramadan och han fastar.

– Jag har sovit gott, efter två nätter på gummibåten var det skönt att ligga ner och sova. Tack gode gud för att jag är här nu, säger han med det bredaste leende som går att uppbåda.

Det var fjärde gången han försökte korsa Medelhavet i en liten båt.

– De andra gångerna har jag förts tillbaka till Libyen. Den här gången hade vi kommit en bit när motorerna slutade fungera. Vi visste inte alls var vi var. Vi trodde att vi skulle dö och hade accepterat det, berättar han.

– När jag såg Ocean Viking började jag lysa med min telefon, säger han.

Det var den lilla pricken av ljus vi såg under räddningen. Den som guidade vår väg i mörkret. Utan det hade 20-åringen och de andra antagligen varit döda nu.

Längre bort på däck har folk samlats kring en världskarta.

I mitten står räddningsarbetaren Charlie och pratar med en annan ung man från Sudan.

– Europa består av flera olika länder, säger han och pekar.

När Charlie visar var han kommer ifrån – Sverige – utbrister mannen:

– Zlatan! Sverige är mitt drömland, jag hoppas att jag kan komma dit, säger han.

I sjukstugan har läkaren Lu fullt upp. Flera av överlevarna har skabb och får medicin. Andra har brännskador efter att bränsle läckt ut på båtarna de färdades med. I kontakt med saltvatten kan det ge allvarliga brännskador.

Det har gått mindre än ett dygn sedan de sista överlevarna steg ombord när två trummor dras fram och sudanesisk festmusik sätts igång.

Det blir dans, jubel, skratt och applåder. Sudanesisk musik byts till bangladeshiska låtar.

Fler och fler kommer ut ur containern där de manliga överlevarna bor. Snart dansar nästan alla överlevarna tillsammans med SOS-besättningen.

– Bella ciao, skriker den interkulturella medlaren Sahar som hoppat upp på en bänk.

Nu får hon hela golvet att dansa till en ny version av den gamla italienska kampsången.

Den bangladeshiska pojken som i går höll sin kompis i handen på ribbåten ger sig in i ringen. Han dansar vilt medan ögonen skiner av lycka.

När internet inte finns får överlevarna ta till gamla metoder för att hålla sig sysselsatta. Några män från Bangladesh spelar kula. Andra lägger beslag på ett tusenbitars­pussel och tar in det i bostads­containern.

Under morgonen har överlevarna också fått antecknings­böcker och pennor.

Sahar förklarar varför för en man:

– I den kan du skriva hur du känner och tänker. Det kan hjälpa dig att känna dig fri, säger hon.

Många följer hennes instruktioner.

En ensamkommande pojke från Darfur kommer senare under dagen fram och läser högt.

– I Sudan var det inte bra. Det var krig och kaos. Men i Libyen blev det inte heller bra, läser han.

Många av överlevarna har varit länge i Libyen. Flera vittnar om övergreppen de utsatts för där.

– De tvingar migranter att arbeta hårt utan att vi får betalt. Arbetet är tungt. Många blir sjuka eller dör av utmattning. Det är som slaveri, berättar en 32-årig man.

Liksom många andra vill han vara anonym. Han har familj kvar i hemlandet. Rädslan för vad som kan hända med dem om han berättar öppet är stor.

Själv lockades han till Libyen av en man på Facebook som skrev att han kunde få ett bra jobb där.

– När jag kom dit insåg jag att allt var en lögn, säger mannen som varit fast i Libyen sedan 2019.

Han har försökt lämna Libyen tre gånger tidigare och sett människor drunkna eller dö av bensinångorna på båtarna.

De gångerna har han tagits av den libyska kustbevakningen och satts i fängelse.

– Där kan du hållas i månader eller år. Ibland dricker man vatten från toaletter eftersom det inte finns något annat. Om du vill bli frisläppt måste du betala pengar, säger han.

8 mars

Väder: 13 grader. Lätt bris 3,9 m/s, 0,2 meter höga vågor.

Plats: Adriatiska havet utanför Brindisi i Italien på morgonen, i höjd med Mostar i Kroatien på kvällen.

Regnet följer Ocean Vikings färd genom Adriatriska havet mot Ancona.

Bland de hundra överlevarna på fartyget finns två flickor. Det är två ensamkommande tonåringar från Somalia som varit i Libyen i flera år. Under resan håller de sig för sig själva. Stannar i sin container och vilar.

Här inne har de gott om utrymme, men deras filtar ligger ändå tätt bredvid varandra. De hälsar vänligt, men vill inte berätta vad de varit med om.

Plötsligt hörs männens högljudda jubel genom containerplåten.

Det är Ocean Vikings egen barbershop som öppnar.

Saxar, rakapparater och penslar läggs fram och tre av överlevarna erbjuder sina tjänster.

Kön blir snabbt lång. Andra vill fram för att titta. Många struntar i köreglerna.

Efter att ha suttit i kö i vad som känns som en evighet blir det pakistaniern Amirs, 41, tur. Han låter en ung egyptier ta sig an hans vita skägg och frisyr. Håret flyger åt alla håll.

– Jag känner mig som mig själv igen! Senaste gången jag klippte mig var innan jag åkte till Libyen, säger Amir när han speglar sig efteråt.

Nu ser han ut som en bankman från Wall Street. Men Amir är egentligen taxichaufför.

– Det har gjort att jag har lärt mig många språk, säger Amir som ofta hjälper till att tolka till bengali under stormöten.

Amir drömmer om att köra lastbil i Europa.

– När vi kommer fram till Italien ska jag ringa min kompis i Spanien. Jag hoppas att han kan hämta mig, säger Amir.

Borta vid världskartan står den unga mannen som för någon dag sedan sa att Sverige är hans drömland. Han granskar Europa noggrant.

– Jag har ändrat mig. Jag har hört av andra migranter här på båten att många är rasister i norra Europa. Jag vill hellre till ett område där det är mer blandning.

I aktern njuter några överlevare av morgonsolen när resan går in på sin sista dag.

– Jag sov bara tre timmar i natt, säger den 20-åriga sudanesen som räddade gummibåten genom att lysa med sin mobiltelefon för några nätter sedan.

Om några timmar ska han och de andra för första gången gå på europeisk mark.

Glädjen han kände över att ha blivit räddad har förbytts till oro. Vad väntar i Europa?

Finns det plats för honom eller kommer han att skickas tillbaka? Kommer människor behandla honom dåligt på grund av hans hudfärg?

Molnen tätnar, dimman drar in och suddar ut horisonten.

Inne i männens container rabblar Sahar de fem rättigheterna överlevarna har när de kommer till Europa.

– Ni har rätt att be om asyl. Ni har rätt att be om gratis advokat. Ni har rätt att be om tolk. Ni har rätt till gratis medicinsk hjälp under asylprocessen. Och ni har rätt att vägra skriva under papper på ett språk som ni inte förstår, räknar Sahar upp på fingrarna.

Medan Ocean Viking närmar sig Ancona sjunker stämningen.

Allt fler börjar ta in att det här inte är slutet på resan. Det är bara en ny början. Asylprocessens ovisshet kan ta år.

När solen ser ut som en röd badboll lägger vi till i Anconas hamn. En mindre armé av Röda korset-personal, poliser och andra myndighetspersoner står på kajen.

Klockan är 18.13 när landgången sänks ner. Vi har varit till sjöss i 240 timmar och 40 minuter.

Nu äntrar polisen och Röda Korset fartyget – iförda munskydd, handskar och skyddsutrustning. Överlevarna läkarundersöks. De med skabb kläs i blåa skyddsförkläden och förses med plasthandskar innan de får gå i land.

– I will miss you, säger besättningen som kramar om dem på vägen.

– Jag kommer sakna dig också, svarar överlevarna.

Kramarna blir många när avsked ska tas av hundra personer.

– Du är den riktiga hjälten, säger någon till 20-åringen med mobiltelefonen på gummibåten.

När en av de somaliska flickorna gått av landgången vänder hon sig mot Ocean Viking. Vinkar hej då med ett leende på läpparna.

Sedan förs hon iväg för att fotas och lämna fingeravtryck.

Vid relingen står SOS-besättningen kvar. Vinkar medan tårar rinner längs kinderna och Bob Marley spelas från högtalaren.

Klockan 19.45 har den sista överlevaren gått av.

Då sprakar komradion till.

”All crew, all crew – rescue completed!

FAKTA: Migranter 2025

158 003 migranter anlände till Europa via Medelhavet, den västafrikanska Atlantvägen och landvägen via västra Balkanrutten under 2025. Det var 24 procent färre än året innan.

De flesta av dem, 66 562 personer, kom över centrala Medelhavet till framförallt Italien, ett fåtal ankomster registrerades i Malta.

Minst 2 506 migranter dog eller försvann till havs under 2025. 1 342 av dem på centrala Medelhavet. Det verkliga antalet är sannolikt högre, enligt IOM.

31 procent av dem som lyckades ta sig över centrala Medelhavet under 2025 kom från Bangladesh. 14 procent från Egypten och 11 procent från Eritrea.

Under 2025 registrerade EU-länderna över 675 900 nya asylansökningar, enligt den preliminära statistiken. Den största gruppen bland dem var venezuelaner följt av afghaner.

Källa: IOM

FAKTA: SOS Mediterranee

SOS Mediterranee är en internationell humanitär sjöräddningsorganisation som bildades 2015. Finansieras genom donationer.

Genomför sedan mars 2016 räddningsinsatser på centrala Medelhavet för att ta människor till en säker plats.

SOS Mediterranee arbete utgår från grundprincipen i den internationella sjörätten – att alla fartyg är skyldiga att hjälpa människor i sjönöd.

Havet är uppdelat i regioner som de olika länderna har ansvar för att koordinera räddningsinsatserna i. SOS Mediterranee samarbetar med dem.

Ombord på fartyget Ocean Viking har SOS Mediterranee en besättning med sök- och räddningspersonal samt personal som arbetar med omhändertagandet efteråt. I den gruppen ingår barnmorska, läkare, sjuksköterska och interkulturella medlare.