Från barn­arbete i gruvorna – till din elbil

Sorlet stiger på elbilsmässan eCar-expo i Göteborg. Framtiden visas upp, med en nästan magnetisk lyster.

Smarta bruksbilar trängs med visionära konceptfordon. Gamla bilmärken i omstöpning med nya som folk knappt lärt sig namnet på.

Modeorden kastas emot besökarna:

Innovation

Technology

Sustainability

Det blänker nerifrån gruvhålet, som vore det en önske­brunn.

Små glittrande partiklar rörs upp i vinden. De fäster sig likt älvstoft på barnen.

Mineralen de bryter ingår i klimat­om­ställningen som ska göra världen hållbar, ändå kommer ingen av dem att få äta sig mätt i kväll.

Rösten är ljus, nyckelbenen sticker fram under huden. Laha Varivahtse är tretton år, men ser mer ut som åtta.

Nu drar han på sig den brandgula pann­lampan han delar med syskonen, den enda utrustning de förfogar över vid sidan av hammaren och spettet.

Utan handskar eller hjälm, klädd i en tröja som rivits sönder mot bergsväggarna, beger han sig ner i det trånga gruvhålet.

– Jag måste jobba. Annars svälter vi ihjäl, säger han.

De bara fötterna tar spjärn mot hålets väggar. Han sänker sig ner, ålar sig in i gången och låter sig slukas upp av det svarta.

De senaste åren har jakten på råvaror blivit allt intensivare på jorden. Land efter land genomsöks efter kobolt, litium, nickel, mangan och andra mineraler som krävs för den gröna omställningen.

Från länder som Kongo-Kinshasa kommer larmrop om hur brytningen av batterimineraler leder till tvångsarbete och att människor fördrivs. Här hemma stiftar EU lagar och upprättar förteckningar för att säkra tillgången åt oss.

Men bortom de kritiska listorna finns en framtidsmineral som få känner till.

En blänkande sten, med en nästan magisk förmåga att isolera el.

Glimmer, eller mica som mineralen kallas på engelska består av tunna aluminiumsilikat som kan skikta sig i skivor. Under lång tid har den använts i allt från billack till glansigt smink. Den finns också i många vardagsprylar som brödrostar, kaffebryggare och mikrovågsugnar.

Men det är elbilsboomen som har fått efter­frågan på glimmerisolering att explodera och som fått handeln att varje år omsätta flera miljarder.

Till varje fordon går det åt ungefär tio kilo. Glimmern omger batteriet och förhindrar att det fattar eld.

Den finns där som ett skyddande hölje.

Redan efter några meter blir det svårare att andas.

– Det händer att vi svimmar längst nere, säger Laha.

Stenen raspar mot armarna. Dammet är överallt.

Som vuxen går det inte att komma djupare. Men Lahas lilla kropp kan fortsätta. Han följer pann­lampans blå­aktiga sken mot bryt­punkten: ungefär tio meter ner i urberget och tjugo meter i sidled.

I tre år har han jobbat här. Men Laha minns ett annat liv. Så som det var, före katastrofen.

Främlingar släpps sällan fram till gruvorna. Men vi har fått kontakt med en man med släkt­band härifrån som ordnat en särskild inbjudan.

Byns vuxna män har hållit en ceremoni under det stora tamarindträdet och tömt en liten flaska sprit över stammen.

De har uttalat några välkomnande ord och en för­hoppning om att vårt besök ska bryta de svåra tiderna.

Nu är vi accepterade och kan röra oss fritt.

De lite äldre barnen knäcker loss glimmern, som hålls fast i berggrunden av den hårdare stenen kalcit.

Malala Vahos, 11, och stora­syster Zotont­soaés,14, uppgift är lika tung. De ska ta sig ner till gruvans djupaste punkt, samla ihop stenen och släpa upp den till marknivån.

Hon håller sig för nacken.

– Man måste krypa i en så konstig ställning. Kroppen spänner sig och ryggen gör jätteont, säger hon.

Kanske är det här ändå en lyckodag.

På vägen hit i morse sköt hon en liten kibo-fågel med slangbellan. Hon håller fingrarna så att de stänger näbben.

Men nu måste Malala ner i gruvan igen. Hon räcker över kibon till Sahiratsoaré, 7, som till­sammans med Lydiane, 6, arbetar med att sortera glimmersten på marken, och ler sitt tappraste leende:

– Håll koll på den nu!

 
Laha Varivahtse kommer upp igen. Andfådd, med ett lager av damm över den svettiga huden.

Han tar några klunkar vatten och blickar ut över gruv­området, en samling gropar längs slutt­ningen utan någon form av in­hägnad.

Ögonen är blanka och matta. Den tomma magen tar ut sin rätt. Allt han ätit det senaste dygnet är kokta kassava­blad och kaktusfrukt.

Laha sjunker ner på marken, pekar mot munnen och säger kere.

Hunger. Svält.

Det är det vanligaste ordet här.

Vi frågar byäldsten Friagna Maka, 60, när de senast åt sig mätta.

– För sex år sedan, före kere.

Laha och de andra barnen känner inte till att mineralen de bryter används till elbilar. De har knappt sett något fossildrivet fordon, bortsett från upp­köparens lastbil och en och annan FN-jeep.

Lahas tankar går till föränd­ringen som orsakade svälten.

Fingrarna knäcker en liten bit glimmer.

– Om vi bara hade tillräckligt med mat som förr skulle vi orka gräva mer…

Folket i Lahas by överlevde på kaktus­frukter. Till sist, när det var som allra värst, åt de även de taggiga bladen.

Sommaren 2021 saknade över en miljon människor mat.

Andra svältkatastrofer i modern tid har utlösts av krig och konflikter. Det här var den första där den globala upp­värmningen var huvudorsaken, enligt FN.

Turisterna vi mötte på inrikesflyget från huvudstaden kände som de flesta andra besökarna inte till vad som hänt, att den gröna ön skiftat i gult och brunt.

Att semesterparadiset från en högsäsong till en annan förvandlats till något annat.

Platsen för världens första klimatsvält.

Lahas pappa räcker över en kaktus­frukt. Den är illröd som ett granatäpple, men sur och full av kärnor.

Munnen färgas och får barnen att skratta till, men snart tynar uppståndelsen bort.

Rinnande ögon naglar sig fast i oss.

Varför har vi egentligen kommit hit, till deras avlägsna by?

Före kere levde byborna av jorden. De odlade bönor och majs, sötpotatis och vatten­melon. Skördade tillräckliga mängder för att alla skulle få äta sig mätta och kunde ändå köra vagns­laster med sebu-korna till marknaden i Amboassary, sjutton kilo­meter bort.

Det andra året utan regn kom en man till byn och sa:

– Det finns pengar i berget.

De äldre i byn visste att det hade funnits en gruva här någon gång under det franska styret på 1950-talet.

Matta slag tränger upp från gruvorna.

Solen steker, glimmern blänker som krossat glas.

Huvudstaden är en tre dagars skakig buss­resa bort. Lahas by kan tyckas avskuren, men inget sker i ett vakuum.

Det är den rika världen som bär huvudansvar för torkan här, genom sina utsläpp. Och det är samma rika värld som nu driver ner folket i underjorden, i jakten på mineral.

De senaste tio åren har för­säljningen av glimmer från Madagaskar femdubblats.

Låga priser har gjort att man för vissa typer till och med gått om det tidigare största exportlandet, Indien. Nästan allt hamnar i Kina.

Under 2023 har en elbil, Tesla Model Y, för första gången varit den mest sålda bilmodellen på jorden. Ändå är det bara början, de närmaste åren kommer försäljningen att flerdubblas.

Vi går in i elbiltillverkarnas policydokument. Några listar glimmer som en riskmineral, vid sidan av andra kritiska råvaror. Ingen nämner med ett ord varifrån den hämtas.

 
Små ödlor pilar fram. Laha slår bort en fluga. Såren på händerna svider, men det finns ingen lindrande salva.

Han drömmer om att äga ett hus och många sebu-kor när han blir stor. Malala vill bli sjuksköterska.

De säger det, ungefär som om de önskat sig en charter­resa till månen. Ingen av dem går i skolan.

Vi böjer oss ner, tar upp en bit.

Känner skiktningarna. Den fet­blanka ytan fungerar som en spegel.

Vi slungas tillbaka till de fina bil­salongerna, där de nya modellerna kostar hundratusentals kronor.

Kan glimmerbiten i vår hand hamna i någon av dem?

Byborna får ungefär en krona betalt per kilo. Då ska stenen brytas loss ur urberget med muskel­kraft. Släpas upp ur hålet, sorteras och kånkas till upp­hämtnings­platsen dryga kilometern bort.

Efter en dags slit har ett arbets­lag om fyra, fem barn och vuxna jobbat ihop runt tjugo kronor tillsammans. Det räcker inte för att någon ska kunna äta sig mätt.

Byäldsten Friagna tänder en egen­rullad cigarett och hostar ut lite damm.

– Uppköparen kommer hit en gång i månaden, lastar upp stenen och betalar. Han ställer aldrig några frågor.

Vi noterar namnet på det lokala företaget upp­köparen arbetar för. Anar att svaret ska få betydelse i den spårning som väntar.

Radoran

Driften är oreglerad. Ingen har anställt barnen. Ingen bekostar sjukhus eller begravning om berget rasar.

Vi frågar Laha om han är rädd. Han skrattar avfärdande, som han sett store­bror Mosa, 19, göra.

– Nej… Men det händer att vi får fallande sten i ansiktet och ögonen. Det är otäckt.

Marken tillhör staten. Gruvan saknar, som många i landet, tillstånd.

Det kan tyckas oväsentligt; varken polis eller andra myndig­heter syns till här. För en svältande människa är hungern allt som finns.

Men det betyder att priset hålls nere och att regionen blir utan de skatte­intäkter som kunde ha använts till att bygga skolor och sjukhus. Olagligt bruten glimmer lämnar Madagaskar för att hamna i nya, dyra elbilar.

Vägen till väst går genom Kina. Och nästa länk i vår kedja är Radorans kunder där.

Vi går in i ett tiotal olika databaser på nätet, som tillhandahåller tulldata och uppgifter om fartygslaster och anger handelskoden för glimmer, 2525.

Men resultaten uteblir. Kina hemlighåller informationen, och bara enstaka leveranser till andra länder syns.

Klockan är lite över elva på för­middagen. Laha och de andra barnen har jobbat i fyra timmar. Tystnaden mellan slagen blir längre. De är slut.

Måste hitta något att äta.

De ger sig ut för att leta kaktus­frukt.

En Unicef-rapport från i fjol upp­skattade att minst elva­tusen barn mellan 5 och 17 år utnyttjas i glimmerbrytningen på södra Madagaskar. Långt fler löper risk att exploateras.

Några mer välordnade, industriella an­läggningar finns inte.

Små bygruvor är inte undan­taget. Inte ens regeln.

De är allt som existerar. En arkipelag av nollpunkter.

Regnet vräkte ner, folket i byarna försökte gräva gropar, men det mesta forsade undan och dunstade bort.

Hungersnöden är mindre akut nu. Men fortfarande är två miljoner i behov av nödhjälp.

Solen gassar från himlen. Regn­molnen, som borde samlas vid den här tiden på året, syns inte till.

Vi fortsätter söka Radorans kunder. Kontaktar exportörer, frivillig­organisationer och bransch­experter. Tar hjälp av den neder­ländska organisationen Somo, som ger forskare och journalister tillgång till vanligtvis slutna register.

Men glimmerkedjans länkar förblir utom räckhåll.

Under höga himlar färdas vi. Över vidder av kaktus­snår, genom skogar med säregna träd som bara finns här.

Ibland känns det som att resa in i en tavla.

Även kobolt och andra mineraler som behövs i klimatomställningen har genom åren kopplats till exploatering, vilket Aftonbladet tidigare berättat.

Men arbetet att före­bygga de värsta missförhållandena har i många fall kommit längre. För glimmer finns ännu ingen certifiering eller funge­rande spår­barhet.

– Inget företag som köper glimmer från Madagaskar kan ge några garantier att den inte har brutits av barn. Man vet inte ens vilken gruva den kommer ifrån. Spår­barheten är noll, säger Valéry Rama­herison som är gruv­expert på organisationen Transparency International.

Tankarna återvänder till elbilstillverkarna. I sina policydokument uppger sig var och en ha nolltolerans mot barnarbete. Hur går allt ihop?

En kort stigning tar oss till nästa gruva. Röklukten sprider sig, kaktusen bränns för att bli mat åt sebu-kor.

Stenen frasar, skiktar sig som spröda croissanter. Marken blänker som folie.

Ett fyrtiotal arbetare är igång med bryt­ningen, omkring hälften barn.

Det är samma brist på verktyg och skydds­utrustning här. Samma för­tvivlade hunger.

En pojke i åttaårsåldern med pinn­smala armar och uppsvälld mage knackar två stenar mot varandra för att få glimmern att släppa.

Han slår och slår, men krafterna räcker inte för att stenen ska knäckas.

Nomea Maro, 16, sitter på marken och sorterar. Högerhanden skakar en upp­skuren plast­hink, som fungerar som sikt. Vänster­handen håller om dottern Francine, åtta månader.

Efter förlossningen fortsatte Nomea att gå ner i gruvan, med dottern knuten på ryggen. Men Francine skrek otröstligt och till sist gav hon upp och nu tvingas hon samla småsten häruppe.

Nomeas läppar är spruckna, händerna flagnar av arbetet.

– Det värsta är sanden som rörs upp. Francine får den i ögonen.

De senaste veckorna har hon försökt mata dottern med kokta kassava­blad och kaktus­frukt eftersom hon själv ätit för lite för att kunna amma. Nu har flickan fått diarré och börjat kräkas.

Nomeas ansikte spänns, rynkan mellan ögonen växer.

– Hon måste till sjukhus. Men hur?

Solen stiger på himlen. Det var trettio­två grader i bilen. Nu kanske trettiofem, långt hetare än vanligtvis så här års.

Den svältande pojken slår och slår, men stenen förblir hel.

Vi går in i skuggan. De vuxna talar om sebu-ligorna som härjar. Om plundringen som tilltar, i klimat­stressens spår.

Francine greppar mammans kind och jollrar till, så att oron för en stund släpper.

Madagaskar borde vara ett rikt land, här finns efter­traktade råvaror och en biologisk mång­fald som saknar mot­stycke på jorden.

Men en liten elit styr i huvud­staden, utan vilja eller förmåga att bryta fattigdoms­spiralen. Erosion och överbefolkning förvärrar problemen.

Det sker ingen smältning eller annan förädling i landet. Glimmern försvinner, med vinsten.

 
Vi blickar ut över land­skapet, bort mot bergens taggiga silhuetter.

Tavelduken rivs sönder.

Det här är ingen idyll utan dess motsats, platsen för ett övergrepp.

I FN:s barn­konvention, paragraf 32, står det att barn ska skyddas mot ut­nyttjande och mot arbete som är skadligt, farligt eller förhindrar skolgång.

Orden har präntats in, svart på vitt. Nästan alla länder har skrivit på. Bilföretag hänvisar till konventionen i sitt hållbarhetsarbete.

Ändå finns efterfrågan. Världen fortsätter att köpa.

Barnen följer oss i klungor tillbaka mot byn, med blickarna fast­naglade i oss, främlingarna, som om det var något vi måste greppa, något vi ännu inte förstått.

 
Mejlkorgen plingar till. Det vi så länge eftersökt är här: ett excelark över glimmer­exporten från Madagaskar till Kina.

Sammanlagt handlar det om 576 dokument­erade sändningar mellan den 1 november 2022 och 30 april 2023 att scrolla igenom.

Radoran, som köper från barngruvan vi besökt, står för fler sändningar än någon annan.

Vi listar exportörens största kunder:

• Pamica, 36 leveranser med sammanlagt 20 040 säckar på totalt 1 085 ton
• Ningbo Ram Electric Material, 53 leveranser med sammanlagt 29 678 säckar på totalt 1 603 ton
• Pinjiang VPI, 32 leveranser med sammanlagt 17 844 säckar på totalt 968 ton

Utifrån tidigare rapporter misstänker vi att åtminstone det första företaget säljer direkt till slutkunder i väst. De två andra tycks ha egen produktion men också fungera som mellanhänder åt andra kinesiska fabriker.

 
Väggarna på restaurangen i Amboassary är täckta av planscher på överviktiga vita barn och överflöd av frukter och mat.

Happy childhood står det.

Hjälparbetare tar en paus från mardrömmen med grillat sebu-kött och öl.

Musiken spelar, tills strömmen går och full­månen blir ensam lampa.

Folk trängs för att dricka direkt ur den läckande strålen.

De skyddande träden har huggits ner. Vinden sveper in med sand, som lägger sig som ett täcke över åkrarna och omöjlig­gör mänskligt liv.

Det finns planer på att dra en enorm vatten­ledning från en flod längre norrut, där vattnet ännu flödar. Madagaskar bidrar inte med mer än 0,01 procent av jordens kol­di­oxid­utsläpp. Under flera klimat­topp­möten har rika ut­släppar­länder lovat att bekosta den här typen av nöd­åtgärder.

Men pengarna till de hårdaste drabbade länderna hålls inne. Och fälten på Madagaskar förblir utan vatten.

Jeepen slirar fram, kilo­meter efter kilo­meter, förbi ödelagda åkrar.

Sanden tränger in genom fönstren. Den fastnar i munnen, får det att gnissla mellan tänderna.

När torkan slog till tvingades de sälja djuren för att köpa mat. Sedan marken.

Nu bor de i tält av ris­säckar och kaktus­träd, tio i varje.

Barnen samlas i klungor. Näsorna rinner. Alla har diarré. Det finns ingen skola för klimatflyktingarna. Inga mediciner. Ingen nödhjälp. Det är som att befinna sig i en annan tid.

Det händer att barn segnar ner på ett ögonblick, mitt i leken. Eller tynar bort och försvinner, tyst i sömnen.

Hennes ansikte är täckt av tamarind­trädets malda bark. En morgon för två veckor sedan låg Soavinale Sames halvårs­gamla son orörlig inne i tältet. Hon ruskade om den lilla kroppen, men pojken gick inte att väcka.

– Gud hade kallat tillbaka honom, säger mamman.

Hon kliar sig, så att lite av sorgemasken flagnar av.

Det finns inget kvar­lämnat efter pojken. Inget klädes­plagg, ingen leksak. Inte ens en bild i någon telefon.

Men han fanns. Pojken som föddes och levde och dog som en följd av andra människors utsläpp hade ett namn. Mahatante.

En handelsbod säljer vatten för 18 kronor flaskan, priset för den yttersta lyxen, pengar ingen här har.

Dammet yr.

Den röda vinden håller på att piskas upp, den river redan i tälten.

Över de växande sand­bankerna grävs brunnar. Folk vandrar hit, två, tre mil för att hämta dricks­vatten.

Barn fyller gula tjugo­liters­dunkar och vinglar i väg på cyklar, två bak och en fram. Rovfåglarna cirkulerar högt över dem.

Cirkeln har brutits. Fälten torkar igen utan vatten, landet kan inte längre föda sitt folk.

Är det som sker här ett undantag, eller början på något större, mer genomgripande?

Solen går ner, stor och orange, vackrare än någon annanstans.

Vi kan inte dröja. Spåret finns mitt framför oss.

Radorans inköpscentral ligger i utkanten av Amboassary.

Framför ett hangar­liknande lager står tre last­bilar, var och en med 15 ton hand­bruten glimmer på flaken.

En fjärde rullar in kort efter vi anlänt. Den kommer från svält­byarna norr om Ambovombe.

Till skillnad från gruvarbetarna har han fast månads­lön, två­tusen kronor, en dröm här.

– Förra året påverkades vi fortfarande av pandemin. Kineserna beställde mindre. Men nu ökar det snabbt igen, säger han.

Platschefen förklarar han att han är medveten om barn­arbetet.

– Vad ska vi göra? Vi har inga egna gruvor och kan inte kontrollera andras. Det viktiga är att stenen är tunn och hård, som kineserna vill ha den.

Uppköparen Jean Marie Brinda­voine, 35, klagar på att byborna är lata.

– Så fort FN kommit och lämnat mat slutar de att arbeta. Då stoppar allt.

Platschefen nickar.

– Men nu är det torka och då kan de inte odla. Och det är bra för produktionen, säger han.

Flugorna kryper på betong­väggarna.

Vi tänker på Laha och de andra barnen. På hungern och slitet, ett utnyttjande som liknar slaveri.

Någon data över handeln mellan kinesiska företag finns inte att tillgå, så vi bestämmer oss för att ta kontakt med företagen direkt. I stället för att säga att vi är journalister utger vi oss för att företräda ett nystartat svenskt batteri­bolag på jakt efter glimmer­isolering.

Snart får vi bekräftat att både Ningbo Ram och Pinjiang VPI säljer obearbetad glimmer vidare till en av Kinas största tillverkare av batteriisolering. Det blir det fjärde namnet på vår lista.

Glory Mica

Det rasslar till från ännu ett flak.

Nästa leverans ska förberedas. 348 ton väntar redan i 964 vita säckar på lagret. Fartyget till Kina avseglar snart. 

Sista dagen drar molnen faktiskt ihop sig. Regnet faller, som en hägring.

Tankarna söker sig till motstånds­kraften i folket. Stolt­heten, styrkan och skratten.

Man planterar, ser det torka bort. Och planterar igen.

Containerterminalen utanför den gamla slav­hamnen Tolagnaro är slutstationen; en hyper­modern an­läggning, byggd, ägd och driven av det brittisk-australiska gruvbolaget Rio Tinto.

Fartyg lossar mat­hjälp och lastar på mineral.

Hamnchefen Mary Toerasoa tar oss på en buss­tur, medan vakter från säkerhets­företaget G4S övervakar att vi inte tar några bilder. Sanningen är att det inte finns något att fotografera, hamnen är en ö av modernitet och kunde ha legat var som helst på jorden.

Blicken söker sig ut mot havet. Vågorna slår in.

Inget sker i ett vakuum, allt hänger ihop.

Vi betraktar listan över kinesiska företag. Stryker mellanhänderna och riktar ljuset mot de stora företagen som köper barnbruten glimmer – Pamica och Glory Mica. Kedjan tar inte slut här. Två mejl går i väg.

Vilka säljer ni till?

Vi reser hem, men svaren kommer inte att dröja. Det finns en fortsättning, en länk till några av de mest kända elbilsmärkena på jorden.

 
I morgon: Så kopplas elbilsjättarna till barngruvan

KARTGRAFIK: Glimmerns väg från Madagaskar till Kina

 
Text: Staffan Lindberg

Foto: Magnus Wennman

Utformning/layout: Sofia Boström

Fotnot: Uppgiften att det går åt tio kilo glimmer i varje elbil kommer från organisationen TDH. Journalisten Lova Andrianaivomanana har bidragit till granskningen.

 
► Här får du senaste nytt om klimatet – varje dag