Nyheter

Aftonbladet Direkt

Kolumnister

Svenska hjältar

Min ekonomi

Aftonbladet Klimat

Sport

Fotboll

Hockey

Live-TV

Målservice

Speltips

Kampsport

Trav

Vintersport

Silly Season

Managerspel

Sportbladet Shop

Motorsport

Fotbollsresan

Hockeyresan

Podcasts

Nöje

Tv & serier

Film

Musik

Melodifestivalen

Spela

Rockbjörnen

Så gick det sen

Tv-tablå

Plus

Plusartiklar

Magasin

Reseguider

Tester & guider

Erbjudanden

Quiz

Nyhetsbrev

Feature

Godare

Livsstil

Hemma 

Family

Resa

Kungligt

Mode 

Wellobe

Klart

Tv.nu

Rabattkoder

Kultur & opinion  

Kultur

Ledare

Debatt

A-Ö

Fotbollsresan med Erik Niva och Linn Nordström

Fotbollsresan - nyaste

Sportbladet

Aftonbladet

Fotbollsresan med Erik Niva och Linn Nordström * Alla avsnitt

topstripes

sponsortop

supertop

main

narrow

superleft

superright

aside

bottom

wide

Följ ämnen i artikeln

Omröstning

Webbtv

På plats i beryktade hålan – minst i Europa med lag i toppliga

Sliten och hotad – arenan hyllas: "Är maxutslag"

Ser Rangers vinna cupsemifinal – tusentals trotsar nya lagen

Ser Celtic vinna galen cuprysare: "Ska in bland klassikerna"

Rycks med i dramat: "Helt ofattbart"

Världens närmaste derby – går unika promenaden: "Bäst i världen"

Hemma hos Gustaf Lagerbielke i Glasgow

Hidden

Fotbollsresan skottland_vertikal 12

fotbollsresan_skottland_vertikal_14

fotbollsresan-skottland_veritkal_13

Fotbollsresan_skottland_vertikal_9

Fotbollsresan_skottland_vertikal5

Fotbollsresan_skottland_vertikal_4

Fotbollsresan_skottland_vertikal7

Fotbollsresan_skottland_vertikal6

Unika promenaden – 56 sekunder mellan rivalerna

Fotbollsresan_Skottland_vertikal1

35:e bäst i Europa – spritter av liv

Väckarklockan ringer prick sex på morgonen i Stranraer på den skotska västkusten.
Vi har ett hav att korsa, ett par nationsgränser att passera.
Ut i Nordkanalen med den mystiska curlingön Ailsa Craig i horisonten, över och fram till hamnen där Titanic en gång byggdes.
Förbi de paramilitära muralerna i östra Belfast, ner genom konfliktplågade Co Armagh. Någon avstickare och några stopp och vidare in i den irländska republiken.
När vi till sist når Drumcondra i norra Dublin har vi rest i nästan tolv timmar.
Vad vi kommit för? En 0-0-match mellan Shelbourne och Shamrock Rovers i Europas 35:e bästa liga.
Ifall vi därför lämnar Dublin besvikna? Tvärtom, raka motsatsen.
I mer än 30 år har den irländska ligan varit en ganska livlös krispatient, men bakvänt nog har den kvicknat till på andra sidan av pandemin och spritter nu av liv.
Publiksnittet stiger med 25-30 procent per säsong, och plötsligt har det blivit svårt att få tag på biljetter till de små, föråldrade arenorna.
På ett sätt som påminner om Allsvenskan har den lokala ligan blivit det närodlade, autentiska alternativet - och den unga irländska supporterkulturen tangerar ofta kultur- och aktivistcirklarna.
Bedagade Tolka Park firar 100 år i år, och är ett helt assymetriskt lapptäcke av olika läktarsektioner från olika tidseror.
Ståplats och sittplats om vartannat. Stålbalkar i siktlinjen och läktartak av korrugerad plåt. En bar i huvudläktarens källare, små bodar och baracker där det visar sig säljas korv och krams.
I den 48:e minuten stannar allt upp, hela Tolka Park reser sig. I början av 1980-talet dog 48 unga i en diskoteksbrand här på den norra sidan av Dublin, och efter en evighetslång juridisk kamp har de efterlevande nu till sist fått upprättelse.
”43 years late - justice at last”, står det på banderollen på långsidan.
De har långa minnen i den här världen, men fläckvis håller samtidigt det förflutna på att släppa greppet om den irländska ön, den irländska fotbollen.
Tolka Park färgas av entusiasm och energi, snarare än ilska och bitterhet.
”We’re Shelbourne FC - enjoying ourselves”, lyder sången som sjungs oftast och högst här.
Må de fortsätta länge till.

Vulkanen bubblar fortfarande

Under så väldigt många år var det som om fotbollen i Glasgow var en sorts vulkan mitt uppe i sekellångt utbrott.
Den var en naturkraft som konstant spottade ut brännande innehåll - stolthet, fiendeskap, historia, religion och politik.
Inget annat var som detta, och det var både på gott och ont. Förföriskt vackert på lagom avstånd, men direkt farligt på nära håll - och till sist var det som att myndigheterna försökte lägga ett gigantiskt lock över alltihop och stänga till.
Pubarna neutraliserades. Alkoholkranarna stängdes. Tv-skärmarna släcktes. Sångerna förbjöds.
Vissa dagar kan det nu kännas som att stormatcherna här förlagts till en polisstat; allt är avspärrat, blockerat, övervakat.
Det krävs att du tar dig hela vägen fram till arenan för att lätta på locket, se ner över hur det fortfarande bubblar i vulkanen.
Vi går på cupsemifinalen mellan Rangers och Hearts
När lagen kommer in på planen välkomnar Rangers de sina med ”Build My Gallows”, en evighetslång sång om en unionistisk milisman dömd till hängning för att ha kämpat mot IRA.
De sjunger ”No Surrender” om belägringen av Derry, 1689. ”King Billy’s on the Wall”, om Slaget vid Boyne året efter.
De drar såklart av ”The Billy Boys”, om det protestantiska mördarband som patrullerade Glasgows gator på 1920-talet. ”The UDR Four” om den paramilitära kvartett som dömdes för mord i Armagh på 1980-talet.
De stänger sedan ner matchen med ”God Save the King” och ”Rule Britannia”.
Vid det laget är semifinalen vunnen sedan länge. Rangers tog ledningen efter mindre än fem minuter, och sedan orkade Hearts egentligen aldrig hota.
För mig är läktarna mer intressanta än planen. Precis som i Celtic så är kurvan ultrasdriven numera - här av Union Bears - men det är inte den generiska ”Allez, allez”-repertoaren som får fäste och sprider sig från sektion till sektion.
Det är istället sånger som ”The Sash”, som än en gång tar oss tillbaka till 1600-talet. Det är nidvisorna om påven, prästerna och de republikanska hungerstrejkarna.
Fotbollen i Glasgow låter fortfarande helt annorlunda än fotboll någon annanstans på jorden. Det är både dess eviga förbannelse och den unika välsignelsen.

Rakt in på topplistan

Någongång borde jag väl sätta mig ner och göra en topplista.
Vilka är egentligen de mest spektakulära, mest minnesvärda matcherna jag sett med egna ögon?
Trots Qatar antar jag att VM-finalen 2022 måste placeras som etta, till och med framför 7-1 till Tyskland i Brasilien.
Men sedan…? Hur ska Sveriges upphämtning från 0-4 till 4-4 i Berlin viktas mot hur Mali gjorde samma sak mot Angola på halva tiden?
Lucas Moura i Amsterdam jämfört med Spurs episka 5-1 mot Arsenal i Ligacupsemin?
Än har jag inte bestämt om den här lördagen i södra Glasgow ska vara topp-25 eller kanske till och med topp-10 - men in på listan ska definitivt cupsemifinalen mellan Celtic och Aberdeen.
Tidig avspark, så både tidig start och tidig ankomst.
Vi kom till ett Glasgow som lite oväntat badade i försommarsol, och inledde med svängen förbi arenan de kallar Paradiset i East End.
Här grundades en väldigt speciell fotbollsklubb för nästan 140 år sedan, med det uttalade målet att hjälpa stadsdelens fattiga, utsatta och marginaliserade.
Ända sedan dess har Celtic förblivit en klubb med både ett syfte och ett samvete.
Hur mycket återstår av det våren 2024?
Under säsongen har det stundtals varit inbördeskrig här.
Numera är det ultrasgruppen Green Brigade som driver läktaren, men i vintras var de inte längre välkomna.
Avstängningen doldes under svepskäl, men den verkliga anledningen var deras väldigt synliga och väldigt styvnackade stöd för den palestinska saken.
Nu har någon typ av kompromiss nåtts, och på Hampden Park vajar en stor palestinsk flagga över Green Brigade-banderollen i kurvan.
Celtic sjunger ”Grace”, ”Bella Ciao” och andra solidaritetssånger. Aberdeen välkomnar Jimmy Thelin med svenska flaggor.
Bojan Miovski springer in 1-0 för de röda redan i andra minuten, och sen följer två och en halv timme av gastkramande krängig action.
Celtic leder i 90:e, men Aberdeen kvitterar.
Celtic leder i 120:e, men ett tappert Aberdeen kvitterar igen.
3-3 och totalt 14 straffar innan stridsröken till sist skingras och ett segrande Celtic står kvar, skumögda och vildsinta.
Begär du mer av en fotbolleftermiddag så vet jag faktiskt inte om jag kan hjälpa dig.

Lionel Nessie bor inte här längre

Förr om åren hette maskoten här Lionel Nessie.
Såklart.
Vad skulle kunna vara mer passande för fotbollsklubben en kvart ifrån den nordligaste stranden vid Loch Ness?
Det är också på den vägen vi närmar oss Inverness - längs med sjön från sydväst - och det är svårt att inte bli knockad av hur hisnande vackert allt är.
Oväntat nog är vädret här uppe i högländerna riktigt fint, så eftermiddagssolen skiner på den spegelblanka sjön nedanför de branta torvsluttningarna.
Loch Ness ligger tyst, mörk och outgrundlig, långsmal som en fjord och mer än 200 meter djup.
Vi stannar såklart till för att lösa mysteriet lite snabbt, men odjuret behagar inte visa sig.
Inte Nessie. Och alltså inte heller Lionel Nessie.
Det var så sent som för 1994 som städerna häruppe släpptes in i det riktiga ligasystemet.
Fram till dess hade de ansetts för avlägsna och svåråtkomliga, men när höglandsfönstret väl öppnade var Inverness snabba att kliva in.
Lokalsamhället mobiliserade och lyckades göra de geografiska nackdelarna till styrkor. Efter bara drygt 20 år hade Inverness Caley Thistle både avancerat till högstaligan och vunnit den skotska cupen.
Det var en hänförande liten underdoghistoria - men nu är den otäckt nära att få ett definitivt slut.
Klubbekonomin har kollapsat, nedflyttning till tredjedivisionen hotar och konkursen sägs vara sisådär tre förluster bort.
Men så får det bara inte bli.
Vi följer vattnet hela vägen bort till Caledonian Stadium. Arenan ligger 25-30 meter från Moray Firth, och en bra dag kan du se simmande delfiner från huvudläktaren.
Det här blir ingen bra dag, ingen bra kväll.
Jamie Carragher är på plats för att se sin son spela, en hotfull Duncan Ferguson patrullerar sitt tekniska område - men trots fyra bollar i virket och en handfull jättechanser lyckas Inverness förlora ännu en gång.
Med två matcher kvar kommer de nu behöva förlita sig på andra för att undvika kval, undvika nedflyttning, undvika undergång.
Pengarna är slut på riktigt, så slut att det inte ens finns några pund till figuren i maskotdräkten.
Inverness måste vara en av hela Europas vackraste små fotbollsstäder, men Lionel Nessie bor inte här längre.

Fotbollens kortaste derbypromenad

Själva säger de att det är 200 yards emellan - drygt 180 meter - men jag vet inte, jag.
Det känns ännu närmare.
Från det yttersta hörnet av Dens Park till det närmsta teglet på Tannadice Park tar det oss knappt 57 sekunder att gå, och då håller vi verkligen inget Bo Gustafsson-tempo.
Vad ska vi tro…? 130 meter kanske. 150 max.
Längre än så är det inte mellan världens två tätaste proffsarenor, längre än så är inte fotbollens allra kortaste derbypromenad.
När Dundee FC möter Dundee United brukar spelarna själva gå den före avspark, de byter om på hemmaarenan och spelar match borta.
Det funkar, för rivaliteten här i Dundee är inte av karaktären som kräver pansarbilar och kravallpoliser.
Historiskt sett har stundtals faktiskt stoltheten för staden gått före klubbfärgerna; när skorklubbarna från Glasgow och Edinburgh kommit hit har huliganfraktionerna från Dundee försvarat staden under gemensam flagg som The Utility Firm.
Med det sagt är det klart att närhet samtidigt föder friktion.
I mer än ett halvt årtionde var Dundee FC klubben med både gravitas och framgång här. Men sedan checkade tränarfuriren Jim McLean in 150 meter längre ner på gatan - och vände upp och ner på allt.
Dundee United växte sig större än något staden tidigare skådat. De vann skotska ligan, spelade Europacupsemifinal mot Roma och besegrade Barcelona både hemma och borta.
Och sedan kom Blåvitt.
Båda de här arenorna har stått på Tannadice Street ända sedan 1800-talet, men UEFA Cup-finalen 1987 är den största match som någonsin spelats här.
Lennart Nilsson från Borås avgjorde den.
Drygt 35 år senare har nu Dundee United sjunkit ner i andradivisionen, medan Dundee FC har den egna gräsplanen som främsta motståndare.
Det har sina nackdelar att bedriva 2000-talsfotboll på en 1800-talsstadion, och dräneringen fungerar inte längre.
Konsekvensen kan bli förödande.
Dundee FC har köpt tolv hektar mark i stadens västra utkanter, och projekterar för att bygga en helt ny arena.
Företagsekonomiskt förståeligt, fotbollsromantiskt förödande.
På Tannadice Street är rivaliteten 125 år gammal och 150 meter lång.
Den ska varken förkortas eller förlängas.

Drogbas ord stoppade ett krig – brände vapen på arenan efter talet

Besöker Afrikas största klubb och talangfabrik: "Spelarna här ska till Allsvenskan"

Bisarra upplevelsen – köar i 3,5 km: "Gör allt de skriker åt mig"

Kontinenten står stilla – sen exploderar arenan av glädje

Niva & Nordström hos superstjärnans föräldrar: ”Hammarby är speciellt för oss”

Niva och Nordström står i klacken på Guinea-derbyt: "Dra åt h-te! Vilken omgång"

Fotbollsresan på afrikanska klassikern: "Som en nattklubb på läktaren"

Fotbollsresan: Perfekt start – hittar kanonställe mitt i natten: "Otroligt"

På besök hos akademin som fostrat världsstjärnor

Fotbollsresan_afcon_vertikal12

Fotbollsresan_afcon_vertikal11

Fotbollsresan_afcon_vertikal9

Fotbollsresan_Afcon_vertikal7

Fotbollsresan_afcon_vertikal7

Fotbollsresan_afcon_vertikal6

Fotbollsresan_AFCON_vertikal5

Fotbollsresan_AFCON_vertikal4

Fotbollsresan_AFCON_vertikal1.mp4

Fotbollsresan_afcon_vertikal3

Fotbollsresan_AFCON_vertikal2

En allsvensk satellitakademi

Nu när vi får välja så bestämmer vi oss för Kolo Tourés rum.
Alternativ saknas inte. På endera sidan ligger Aruna Dindanes och Boubacar Barrys gamla rum, tvärs över korridoren finns Didider Zokoras och Salomon Kalous.
Vill vi se Yaya Tourés ställe så ligger det på andra sidan matsalen.
Men vi kliver alltså in i det rum där Kolo Touré bodde som ung akademispelare för snart 30 år sedan, ett rum som inte förändrats ett enda dyft sedan dess.
Samma enkla våningssängar, samma skramliga träskåp - och det är också allt.
Vi blir runtvisade på ASEC Mimosas anläggning av klubbens general manager Benoît You. Han förklarar att det är ett altivt beslut att inte ställa in några tv-apparater eller Playstations, att det är en del av arbetet för att bibehålla de unga talangernas hunger och driv.
En timme per kväll får det tillgång till sina mobiler. Resten av dygnet består av studier - väckning 05.40, lektionsstart 06.10 - och fotboll.
Ingen kan påstå att konceptet inte fungerat hittills.
ASEC Mimosas har alltid varit en västafrikansk jätte, men det var talangutvecklingen som gjorde dem bäst på kontinentens i slutet av 1990-talet.
Styrkan har bevarats sedan dess.
Så sent som i höstas slog ASEC mäktiga Wydad här i Abidjan, säkrade en stundande kvartsfinal i afrikanska CL.
Klubbfärgerna är gulsvarta, men numera finns det faktiskt även blågula inslag i arbetsmodellen.
Vi hinner knappt ens in på träningsanläggningen Sol Beni innan det faktumet blir smått övertydligt.
Det berättas att en ASEC-spelare sitter på flyget norrut för att testspela med Norrköping, medan vi presenteras för en annan som nyss varit i Kalmar
När a-laget drar igång sin träning deltar Malick Yalcouye och Bazoumana Touré. Den ena är klar för Blåvitt, den andra flyttar snart till Hammarby. Fler följer.
På ett sätt känns det lite bakvänt. ASEC Mimosas är en av Afrikas främsta klubbar, men numera också någon sorts allsvensk satellitakademi.
På ett annat sätt är det såklart spännande.
Väl upparbetade relationer innebär att några av världsdelens största talanger flyttar till oss snarare än till Belgien eller Frankrike.
Det ska bli väldigt kul att se dem spela.

Statskuppderby väldigt långt hemifrån

 Om ni undrar var Korhogo egentligen ligger så kan jag berätta att det ligger väldigt långt hemifrån.
Nere i Abidjan har det ändå varit små klungor av européer lite här och där på matcherna - men här är vi i stort sett helt ensamma.
För mig känns det verkligen som ett privilegium att kunna åka hit.
Under så många år låg Korhogo på andra sidan av frontlinjen som delade Elfenbenskusten. Det här sågs som rebellterritorium under inbördeskriget, hit tog sig vare sig den ivorianska staten eller militären.
Men kriget är över nu.
Gamla vägar har öppnats upp igen, och nya motorvägssträckor öppnas i realtid. Savannen fläckas av öken ju längre norrut vi kommer, moskéerna blir fler och fler.
Enligt UD:s reserekommendationer ska svenskar inte befinna sig inom fyra mil från gränserna till Mali och Burkina Faso, då statskupper och jihadism gjort de två grannländerna instabila.
Nu närmar oss gränsen för vår manöverradie. Korhogo ligger precis i skärningspunkten, härifrån är det ungefär tio mil kvar till respektive gräns.
Tiotusentals malier och burkinier bor redan här, men den här dagen får de sällskap av ytterligare några tusen hemifrån.
Den här dagen spelar just Burkina Faso och Mali en sorts statskuppsderby i Korhogo, en åttondelsfinal gömd under smått unikt många geopolitiska lager.
Militärernas avspärrningsring börjar ungefär en mil utanför Korhogo, tvingar iväg oss på en skumpig avstickare längs en röd grusväg innan vi ens kommer in över stadsgränsen.
En knapp halvmil bort från arenan tar det sedan definitivt stopp.
Härifrån föser militären ihop oss alla i ett rakt led, för vidare vallning framåt. Kön består av minst 10 000 människor - är alltså uppemot en halvmil lång - och känns ärligt talat rätt mycket som en fångkolonn.
Det får såklart lov att vara okej.
Idag är det liksom inte läge för en europé att komma till Korhogo och gnälla på överdrivet säkerhetstänk, utan det är bara att rätta in sig i ledet och vara tacksam för att det finns en match vid vägens ände.
Mali besegrar Burkina Faso med 2-1, solen sänker sig över senufofolkets stad - och det är väldigt långt hemifrån

Mäktigt halvt utomjordiskt ljud

Och vi som länge trodde att krokodilerna skulle vara det verkligt omtumlande den här dagen.
Vår första roadtripdag tog oss norrut, till Yamoussoukro.
För bara tre generationer sedan var det en bondby med 500 invånare - men idag refererar Wikitravel till Yamoussoukro som ”perhaps the single most bizarre modern city on Earth”.
Jag skulle inte sträcka mig så långt, men visst är det lite speciellt att Elfenbenskustens första president lät bygga hela världens allra största kyrka här i sin egen hemstad.
Och sedan är det onekligen rätt udda med krokodilerna.
Mitt i stan - i en sorts vallgravsdamm vid presidentpalatset - simmar de i hundratal.
För ett drygt årtionde sedan åt de upp sin skötare, och tydligen hittar de ibland vägar upp och ut som leder till mer människodöd.
Nu matas de klockan 17, och det är bara att erkänna att den lite fnittriga entusiasmen jag först kände inför krokodilerna försvann när jag insåg att det var levande kycklingar som kastades ner till dem.
Mot arenan istället, mot återuppståndelse snarare än död.
Och ifall ni någonsin tvivlar på hur tunn linjen är mellan totalfiasko och nationell segeryra har jag den här kvällen som bevis.
Med fyra minuter kvar var de ivorianska elefanterna på väg ur sitt eget mästerskap, då efter tre raka förluster med 0-6 i målskillnad och en spelargupp på tröskeln till landsförvisning.
Då klev Franck Kessié fram för att slå en straff. Det gjorde han sen igen ungefär 45 minuter senare.
Den första straffen gav elefanterna luft och syre. Den andra gav hela nationen vingar, skickade den rakt ut i rymden.
På något helt obegripligt sätt är Elfenbenskusten i kvartsfinal, och nu minns ingen längre bussarna som slogs sönder och husen som brändes i besvikelse.
Vårt spartanska hotell ligger på det som enligt kartan är ”Unknown road”, ett par, tre kilometer norr om Yamoussoukro.
När vi går ur bilen hör vi ljudmattan som når fram till oss ända nerifrån centrum; musiken, gräshoppstutorna och det konstant mullrande jublet.
Det är ett mäktigt, främmande, halvt utomjordiskt ljud - och trots att det är alldeles för varmt väljer jag att somna med öppet fönster.

Hemma hos stjärnans föräldrar

På byrån under tv:n hemma hos familjen Kossounou står det en dalahäst.
Ett minne, förklarar föräldrarna Kouakou och Sylvie. En påminnelse om var allt först tog fart, var allting förändrades.
Deras son var bara 15 år gammal när han först åkte till Sverige, men då kom han i alla fall tillbaka efter sommaren.
När han var 18 lämnade han hemlandet för gott. Odilon Kossounou skulle spela för Hammarby, var det tänkt, men hann knappt landa i Allsvenskan innan fotbollen skickade honom vidare uppåt.
Först Club Brügge, sedan vidare till Bayer Leverkusen och en bärande roll i ett av Europas just nu bästa lag.
Nu hälsar vi på hans föräldrar i ett nybyggt hus i ett lugnt och exklusivt område i östra Abidjan, där inga moderniteter eller bekvämligheter saknas.
För familjen Kossounou ser livet annorlunda ut idag än det gjorde förr.
Det gör det för Marc Benson också, några hundra meter ner längs samma gata.
Uppväxten i Partille är långt borta nu, mellanåren i Linköping också.
Numera bor han permanent i landet hans föräldrar en gång lämnade. Tjänstefolk sköter hushållet, och på botten av hans swimmingpool står det ”Benson” i kaklet.
Även det här är ett hus som tillhör någon som lyckats.
Marc Benson är mannen som länkar ihop svensk och ivoriansk fotboll, agenten som först tog en ung Odilon Kossounou till Sverige.
Därefter förberedde han den unga talangen på den permanenta flytten till Europa, såg till att han lärde sig engelska och lät honom flytta in hos sin moster.
Deras familjer - deras öden - är sammantvinnande.
Handeln med afrikansk fotbollstalang är allt annat än okomplicerad. Stundtals har den nästan neo-koloniala förtecken, och för varje undantagsspelare som lyckas finns det givetvis hundratals som manipuleras och kasseras.
Odilon Kossounou blev inte en av dem, utan för honom själv, hans anhöriga och närstående blev fotbollen en väg till ett annat liv.
Ett stort porträtt av honom i matchdräkt hänger nu på väggen i det nya föräldrahemmet, tvärs över rummet från dalahästen.
”Vi vill tacka Hammarby, vi vill tacka Sverige”, säger mamma och pappa Kossounou igen när vi lämnar dem. ”Vårt band till er kommer alltid att finnas kvar”.

Herrejävlajistanemej

Har ni någonsin varit i en afrikansk kurva när en mästerskapsmatch avgörs med den allra sista bollberöringen?
Från och med nu känner jag att fotbollslivet måste delas in i ett före och ett efter.
Herrejävlajistanemej.
Halvvägs in på åttondelsfinalen mellan Guinea och Ekvatorialguinea får jag erkänna att jag inte såg det komma.
Vi hade krånglat oss ut till den nya och oländiga nationalarenan drygt tre mil norr om Abidjan, en sådan där överdimensionerad rymdskeppskoloss som den sittande presidenten låtit döpa efter sig själv.
Naturligtvis är det kineserna som byggt den - precis som de byggt arenor i 36 (!) andra afrikanska länder - i utbyte mot politiska fördelar och bortslumpade naturtillgångar.
Arenan var rätt nedslående, fotbollen gav ärligt talat inte heller så mycket.
Framme i paus behövde vi ett energiskifte.
På så gott som samtliga afrikanska mästerskapsmatcher finns det en statligt sanktionerad och finansierad hejaklack.
Egentligen är det väl inte sammanhanget man söker sig till, men vi är inte ensamma om att gravitera dit.
På arenan finns det lätt 25 000 guineaner, och många av de mest aktiva och engagerade gör samma förflyttning.
I andra halvlek är detta inte längre en regimsektion, utan en kurva med en karaktär och en särprägel jag faktiskt aldrig upplevt förut.
Det första som händer är att en kvinna dansar fram till oss och demonstrativt sliter en köttbit till slamsor med tänderna samtidigt som hon muntert fixerar oss med blicken.
Okej. Annan nivå här.
Vi samsas med kroppsmålade män i kalsonger, gubbar med skålar på huvudet och någon sorts medicinmän som erbjuder löpande helbrägdagörelse.
Sedan håller allt ändå bara rinna ut i en 0-0-förlängning, men i den 98:e minuten skarvar Mohamed Bayo in segermålet alldeles nedanför oss.
Och ja… Runtomkring mig är det som att människor förflyttats till en annan andlig dimension.
Det är gråt och det är böner, det är dans med klapprande knän, det är folk som tycks sväva på vippande tofflor och det är grabbar som bara rusar rakt ut från arenan för allt de har inom sig bara måste ta vägen någonstans.
Tro mig, de har inte slutat springa ännu.

Afrikas största landslagsklassiker

När mörkret lägger sig över stadsdelen Plateau kommer fladdermössen fram.
Först tror jag att de är fåglar, men de gälla, skärande skrien går inte att ta miste på.
Fladdermöss. Tusentals och åter tusentals fladdermöss.
De tränger in genom kameruanska trummor och nigerianska trumpeter, adderar ytterligare ett ljudlager till det soniska smatterbandet.
Hela Afrikas största landslagsklassiker närmar sig, och ett brokigt, brötigt karnevalståg av supportrar är på väg mot den gamla nationalarenan Felix Houphouët-Boigny, den som alla här kallar för La Felicia.
Några hundra meter från den södra läktaren tar det stopp.
En grupp barska militärer smäller upp kravallstaket i realtid, föser in matchpubliken i snäva fållor där vi inte riktigt ryms.
Nyss fanns ingen trängsel, men det gör det nu. Stopp framåt, tiotusenmannatryck bakifrån. Svettigt, svajigt och alltmer klaustrofobiskt.
En nigeriansk kvinna ropar att hon är rädd, hennes vän lovar att ingen ska dö ikväll.
Ekot är kusligt.
Människor har klämts ihjäl här utanför La Felicia förr - 19 vid en landskamp 2009, 61 personer 2013 - och det är obegripligt att myndigheterna fortfarande inte klarar av att organisera säkra arrangemang.
Till sist kliver militärerna åt sidan, öppnar gallret. Trycket lättar, livet och fotbollen återvänder.
Festen återupptas.
Det är lördagkväll, och in mot avspark påminner läktarna mer om en europeisk nattklubb än en europeisk kortsida.
Partystassade påfåglar tjuter av förtjusning när arenans DJ lägger på någon coupé décalé-dänga, filmar sig själva när de plockar fram sina struttigaste moves.
Och matchen?
Historiskt har Kamerun en sorts mentalt överläge gentemot Nigeria - besegrat dem i AFCON-finaler tre gånger om - men på andra sidan av Roger Milla och Samuel Eto’o har greppet svagnat.
Nu släpper det definitivt.
Nigeria är för tunga, för starka, för bra. En hyperintensiv Victor Osimhen bryter igenom försvarsvallar.
2-0 till de grönvita örnarna, men kvällen är ju inte slut för det.
Efter slutsignalen dansar publiken ut från arenan och vidare ut i natten. Några kvarter österut är det AFCON-festival. En kongolesisk rumbakung är huvudattraktion.

Kokplattan är på elva igen

En halvdag i Abidjan, men det känns snarare som en månad.
Det här är inte en stad med lågt tempo, avvaktande hållning eller dämpad volym.
Vi landar mitt i natten. Visumkön är i alla fall timslång, väntan på att sedan ta sig förbi passkontrollen ännu längre.
Men då vi - för en gångs jävla skull - känner folk som känner folk så susar vi fram och förbi i fållor vanligtvis vigda för statsmän och dignitärer.
Bara en halvtimme efter att vi landat sitter vi på en sorts informell trottarservering i den myllriga stadsdelen Treichville.
De lokala ölflaskorna kallas för Drogbas - stora och starka - och det ångar om dem när de tas ur kylen och möter den 30-gradiga nattluften. En förpacknig pappersservetter skickas runt bordet i en evigt pågående loop, så att vi ska kunna torka bort svetten som bryter fram.
Efter ytterligare en halvtimme har gatan förvandlats till dansgolv, och det gäller att steppa för glatta livet för att ta sig framåt genom natten.
När vi vaknar morgonen efter har marknaden brutit ut i Treichville. Hela stadsdelen har förvandlats till en enda färgsprakande, halsbrytande, torktumlig kakafonibasar.
Någon bär 70 kilo bananer på huvudet och någon tvättar en sarong och någon spelar djembe och någon flår en kyckling - och allt det sker på kvadratmetern allra närmast mig.
Och fotbollen? Fotbollen finns precis överallt.
Supportrar från Senegal, halsdukar från Burkina Faso, matchtröjor från Mali - och ivorianska flaggor precis överallt.
Afrikanska mästerskapen har ju bara hunnit halvvägs, men i all sin hänförande oordning är det som om turneringen formats här på marknaden i Treichville.
Det har varit tvära kast och osannolika vändningar och svindlande sensationer.
Värdnationen Elfenbenskusten har hunnit göra fiasko, åka ut, sparka förbundskaptenen - bara för att snubbla över en fribiljett till bakdörren och återuppstå.
Nu är kokplattan på elva igen. Nu är termometern som mäter fotbollsfeber spräckt.
Vad som händer nu när åttondelarna börjar har jag ingen som helst aning om - men jag är i alla fall helt övertygad om att Elfenbenskusten inte är på väg att svalna

Den perfekta starten

Framme i Elfenbenskusten. På väg till hotellet hittade vi ett kanonställe på en trottoar. Den lokala ölen kallas givetvis för en Drogba – stor och stark.

Fotbollsresan: Best of 2023

Fotbollsresan_bestof_vertikal_1

MEST LÄST

Play

Fotbollsresan

Skottland - Nordirland - Irland

På plats i beryktade hålan – minst i Europa med lag i toppliga:

Sliten och hotad – arenan hyllas: "Är maxutslag":

Ser Rangers vinna cupsemifinal – tusentals trotsar nya lagen:

Ser Celtic vinna galen cuprysare: "Ska in bland klassikerna":

Rycks med i dramat: "Helt ofattbart":

Världens närmaste derby – går unika promenaden: "Bäst i världen":

Hemma hos Gustaf Lagerbielke i Glasgow:

35:e bäst i Europa – spritter av liv

Vulkanen bubblar fortfarande

Rakt in på topplistan

Lionel Nessie bor inte här längre

Fotbollens kortaste derbypromenad

Elfenbenskusten

Drogbas ord stoppade ett krig – brände vapen på arenan efter talet:

Besöker Afrikas största klubb och talangfabrik: "Spelarna här ska till Allsvenskan":

Bisarra upplevelsen – köar i 3,5 km: "Gör allt de skriker åt mig":

Kontinten står stilla – sen exploderar arenan av glädje:

Niva & Nordström hos superstjärnans föräldrar: ”Hammarby är speciellt för oss”:

Niva och Nordström står i klacken på Guinea-derbyt: "Dra åt h-te! Vilken omgång":

Fotbollsresan på afrikanska klassikern: "Som en nattklubb på läktaren":

Fotbollsresan: Perfekt start – hittar kanonställe mitt i natten: "Otroligt":