Vem är rådjursmannen?

En varm höstkväll på Södermalm. Trafiken har tystnat och luften doftar av asfalt och fuktigt trä.

Vid ett byggplank stannar en cyklist. En svart, lätt sliten Crescent med repor av svart klister på ramen.

På pakethållaren står en plastback med tapetklister och en roller som klonkar lätt mot metallen för varje ojämnhet i gatan. I ryggsäcken ligger hoprullade ark av makulaturpapper.

Han kastar en blick över axeln, klättrar upp på en lyktstolpe och fäster verket högt upp på ett plank.

Ett rådjur.

Han stannar upp ett ögonblick och betraktar det, som för att försäkra sig om att det andas.

– Det blev bra, säger han lågt.

I tre decennier har stockholmarna vaknat till de stilla djuren – svarta siluetter, fastklistrade på stadens tillfälliga ytor.

Ingen har tagit åt sig äran.

Ändå har de blivit en del av stadens själ.

Han är nyligen fyllda femtio, men rör sig snabbt och sätter sig på golvet smidig som ett barn.

Kläderna är enkla: svart t-tröja, slitna arbetsbyxor, händer som bär spår av både hans yrke och hans kvällsarbete – en blandning av lim, bläck och snickarvalkar.

På golvet ligger ett ihoptejpat ark av tunt makulaturpapper, fläckat av bläck.

– Varje rådjur tar ungefär två timmar att göra, säger han. Jag har gjort fyrahundra i år hittills.

I sovrummet ligger arken på rad. Dotterns leksaker har fått flytta på sig.

– Min dotter tycker att rådjuret är fint, säger han. Men hon vet inte riktigt vad det innebär att pappa går ut på nätterna. Hon är ju fortfarande liten.

En projektor kastar upp rådjurets konturer på väggen, han fyller linjerna med flytande bläck och pensel.

– Jag gillar det monotona, det hantverksmässiga. Det är nästan som meditation.

– Jag har nog varit på varenda gata i innerstan. Det finns något vackert i att vara en del av Stockholm, men samtidigt osynlig.

Han växte upp i Arboga, en stad som då hade runt 13 000 invånare och få som förstod sig på graffiti.

– Jag började måla som trettonåring. Det var en så liten stad att polisen ringde hem direkt när det dök upp något nytt.

Han pausar en sekund innan han fortsätter:

– Vi var tre som målade. Varje gång något nytt dök upp visste polisen att det var någon av oss. En av oss blev barberare, den andra knarkade ihjäl sig.

I tonåren följde han hiphoppen, gillade att teckna och måla. När han flyttade till Stockholm sökte han sig till konsten – och läste fem år på Konstfack.

– Jag har en master i fri konst, säger han. Men konstvärlden handlar mycket om godkännande. Om att rätt människor tycker rätt saker. Gatukonst är något annat.

Ligger inte konsten hos betraktaren?

– Nej, för fan. Nej, då kan ju allting vara konst. Från början var rådjuren bara ett av många motiv. Jag gjorde kängurur, strutsar, allt möjligt. Men rådjuren fastnade. Folk kände igen dem, började prata om dem. Då blev det något eget.

Sedan dess har han fortsatt, utan plan, utan uppdragsgivare, utan ersättning.

Till vardags arbetar han en del som snickare.

– Jag försöker jobba så lite som möjligt, så jag hinner göra det här. Jag har bara haft två jobb i livet – snickare och brevbärare.

Gatukonst är olagligt, det vet han.

– Ja, enligt lagen är jag kriminell. Men det känns löjligt att säga.

– Jag försöker hålla mig till byggplank. Jag klistrar aldrig över någon annans konst. Det finns en respekt i det här, även om det är olagligt.

Människorna han möter är sällan arga.

– Folk blir glada. Många tror att det är Stockholms stad som sätter upp rådjuren. När jag förklarar att det bara är min hobby tror de knappt på mig.

I andra städer, säger han, finns en annan förståelse för gatukultur.

– Här är det tomt. Bara staden och ett rådjur.

Till skillnad från många europeiska storstäder är Stockholm inte känt för sin gatukonst.

Enligt forskning ligger staden långt efter andra jämnstora städer när det gäller registrerade gatukonstverk.

I städer som Amsterdam, Köpenhamn och Lissabon ser man ofta fler stora offentliga väggmålningar direkt i gatumiljön.

En orsak är stadens restriktiva policy.

Stockholm har historiskt haft nolltolerans. Olaglig graffiti klassificeras som skadegörelse och stadsplaneringen har sällan avsatt stora ytor för murmålningar eller muralkonst.

Det finns naturligtvis undantag – till exempel Snösätra i södra Stockholm, där en av Europas längsta legala graffitiväggar sträcker sig över en kilometer.

Ändå är den typ av stora, färgstarka muralmålningar som man kan se i städer som Berlin eller London ovanlig i Stockholm.

Anonymiteten är ett återkommande ämne. Vid tanken på att kliva fram i offentligheten fäster han blicken i sina händer.

Om du googlar kommer du hitta ett namn.

– Men skriv Klisterpeter, eller KP, det kan innefatta allt jag gör.

– Jag gillar att folk inte vet. Det blir renare då. Men ibland tänker jag att anonymitet också kan bli ett skydd. Att man slipper stå till svars. Det kan vara lite fegt också.

Strålkastarna från en bil sveper plötsligt över platsen och avslöjar hans arbete.

Han ler och spänner skämtsamt sin arm mot bilens förare.

Det blir tydligt att han aldrig försökt dölja vem han är – bara flyttat blicken.

När morgonen kommer har ännu ett rådjur dykt upp på ett byggplank vid Slussen.

En tyst signatur i bläck och lim – undertecknad av en man som heter Peter.

Men som Stockholm känner som Klisterpeter.