SKRÄCKENS KORRIDORER

Det fruktansvärda resultatet av dådet är känt.

Bilden av exakt vad som hände inne på Risbergska skolan har varit desto mer splittrad.

Med hjälp av vittnesmål, källor och grafik har Aftonbladet tecknat en bild av Sveriges värsta massmord inifrån, utifrån de uppgifter som hittills kommit fram.

Hela korridoren var fylld av blod.

Poliserna hade sagt åt honom att inte titta.

Läraren Lasse, 62, tittade ändå.

När allt var över leddes de tio kollegorna som gömt sig i lunchrummet ut ur Risbergska skolan med händerna på varandras axlar.

I korridoren vid deras fötter låg i en pöl av blod en elev som Lasse mindre än två timmar tidigare sett slänga sig ner på golvet.

Det är då allt brister. Lasse börjar skaka och hulka.

– Då bryter jag ihop. Jag hade varit lugn inne i rummet. Jag förstod inte, säger han.

Boff. Boff. Boff.

Som smällar mot metall.

Så låter en värld som rämnar.

Inte pang, pang, pang, som Lasse förväntat sig.

Det finns en värld före och en värld efter de där ljuden.

I världen före är Campus Risbergska i västra Örebro fortfarande bara en plats för lärande, för komvux- och SFI-undervisning, dit tusentals elever varje dag går i det märkligt oglamorösa syftet att förbättra sina egna och sina medmänniskors liv.

En plats så långt från världspressens rubriker det går att komma, där en vanlig dag ser ut precis som den du har nu.

Där är Lasse, 62, som ska ta en kaffe med sina kollegor inför nästa lektion.

Hellen, 34, som utbildar sig till undersköterska, och precis ska sätta en kateter.

Marwa, 33, som är på väg för att äta lunch.

Sara, 31, som just tagit plats i skolbänken.

En elev som är tidig till sin lektion och sätter sig för att vänta i korridoren.

Boff. Boff. Boff.

Det är först inte uppenbart vad ljudet betyder.

Lasse tror att någon slåss i rummet intill när väggen börjar skaka. Hellen tror att något ramlat i marken eller att en dörr slagit igen. Eleven i korridoren uppfattar det som att någon tappat en stol.

Det är när insikten når in som paniken utbryter.

Vissa försöker ta sig ut ur skolan, andra låser in sig och barrikaderar dörrarna.

Eleven som väntat i korridoren springer mot dörren. Han ser skytten tydligt. Han ser människor ramla över varandra i sina desperata försök att ta sig ut.

– Det var fruktansvärt.

På en film han tar utifrån syns en del människor fortfarande röra sig till synes lugnt inne i skolan, omedvetna om vad som hänt.

– Skolan är stor, och en del människor hade då inte uppfattat att det var en skjutning.

Boff. Boff. Boff.

När tre skott hörs efter varandra förstår Hellen vad som händer.

Hennes lärare skriker att de ska låsa dörrarna och gömma sig.

Där ligger de sen, fyra elever och två lärare, gömda under några uppställda sängar i nära två timmar.

De hör gärningsmannen gå fram och tillbaka utanför.

– Sedan hörde vi skotten jättenära, han var precis utanför vår dörr, säger Hellen.

– Vi kramade varandra men pratade inte. Min lärare sa åt oss att vara tysta, sedan gick brandlarmet igång. Då kunde vi viska och trösta varandra.

Vittnen beskriver hur gärningsmannen går runt i skolan till synes lugnt och skjuter. Hur många skott han avlossar är oklart. Polisen kommer senare att hitta både tomhylsor och tio tomma magasin, enligt källor.

När hon är på väg ut ur skolan blir en man bredvid Marwa skjuten i axeln.

Hon har precis blivit färdig undersköterska och reagerar med ryggmärgen.

Hon stannar för att trycka en sjal mot hans sår.

– Jag kom ihåg att man ska hålla armen högt så att det inte rinner lika mycket blod. Men han blev blekare och blekare, till slut svarade han knappt längre, säger hon.

Polisen larmas klockan 12.33.

De första är framme bara några minuter senare, klockan 12.39.

De hör skott inifrån skolan.

Klockan 12.40 går flera patruller in i skolan, enligt källor.

30 meter in i skolan ser poliserna Rickard Andersson. Han bär på flera vapen. Poliserna uppfattar att han skjuter mot dem – 2–3 skott som alla missar – och kastar en rökgranat, enligt Aftonbladets uppgifter.

Han skjuter igen – men poliserna besvarar inte elden.

Inne i skolan skjuter gärningsmannen sig själv i huvudet.

Men det dröjer innan någon får klart för sig att faran är över.

Först när den regionala insatsstyrkan är på plats – enligt uppgift efter 10 minuter – går poliserna in i skolan igen.

De möts av blodisande scener. Källuppgifter beskriver döda och skadade som ligger i högar i klassrummen. Skadade människor som ber om hjälp.

I en dörröppning ligger en person skjuten, fastklämd i dörren. Hon är fortfarande vid liv.

Poliserna får kliva över henne för att ta sig vidare in, enligt Aftonbladets uppgifter.

Skolan är stor och delvis rökfylld. Det råder kaos och vittnen säger sig ha hört skott från flera olika håll. Polisen får röra sig framåt med försiktighet.

Samtidigt samlas mängder av blåljusfordon runt Risbergska skolan. Till sist kommer runt 130 poliser att ha deltagit i insatsen.

Först klockan 13.40 hittas Rickard Andersson, död i ett klassrum, enligt Aftonbladets uppgifter. Bredvid honom ligger tre vapen och mängder av oanvänd ammunition.

Ett av vapnen är troligen ett halvautomatiskt kulgevär av märket Browning i kaliber 30-06, enligt källor. Minst ett av vapnen är ett hagelgevär.

Marwa sitter fortfarande och trycker den blodiga sjalen mot den skjutna mannens axel när poliserna når henne.

Hon hjälper dem att bära honom till en bil så han ska kunna köras till sjukhus.

– Jag vet inte hur det är med honom. Jag hoppas verkligen att han lever, säger Marwa.

Senare på kvällen tycker hon sig fortfarande känna lukten av hans blod i sin näsa.

De tre vapen som Rickard Andersson haft med sig har han själv licens på. På toaletten där han bytt om hittas hans körkort och andra tillhörigheter, enligt källor.

Klockan 15.50 slår polisen till mot hans hem. Tungt beväpnad polis tar sig in lägenheten.

Det ska dock dröja flera skälvande timmar till innan omfattningen av dådet blir klar.

På en pressträff klockan 18 meddelar polisen att ett tiotal personer är döda. En av dem är gärningsmannen.

Det är den värsta masskjutningen i svensk historia.

11 personer är döda. Sex personer har behövt vård på sjukhus.

Fler än så är lämnade med den obeskrivliga sorgen av anhöriga som tagits ifrån dem.

Fler än så lever nu i ett land av chock och sorg.

De som klarade sig ut ur skolan har att leva med sina minnen.

Med insikten att det enda som stått mellan dem och döden var slumpen eller sekunder.

Eleven som hörde en smäll, men trodde att någon bara tappat en stol, innan han hörde fler skott och sprang mot utgången:

– Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte hade tagit ur mina ena airpod ur örat, säger han.

Hellen som hade fått byta arbetsgrupp, och därför inte var i sitt vanliga klassrum:

– Att jag bytte grupp kan ha räddat mitt liv, säger Hellen.

Lasse som valde att strunta i sin vanliga rutin, och ta sitt kaffe i lunchrummet:

– Jag brukar alltid ta med mig kaffet till mitt arbetsrum. Då hade jag varit i korridoren. Då hade jag kunnat möta honom.

Text och research: Niclas Vent, Nelly Kronstrand och Johan Ekman

3D-grafik: Paul Wallander

Utveckling: Ulrika Andersson