Blodsbatterier – Granskning av Kobolt-industrin i Kongo

Sjuåriga barn släpar tunga säckar för några kronor – medan deras föräldrar tvingas ner i klaustrofobiska gruvhål.
Kobolt har kallats vår tids olja.
Den finns i den smartphone eller dator som du just nu läser den här texten i – och i den elbil som såväl Volvo som svenska politiker vill att du snart ska köpa.
Men priset för barnen och gruvarbetarna som utvinner råvaran i ett avlägset hörn av Afrika är högt.

Så högt är priset för framtidens teknik

Av Staffan Lindberg och Urban Andersson

Scrolla vidare
1

NÖDROPET

En regnig höstkväll stod en man med en väldigt speciell aura runt sig och talade inför en liten publik på ett kontor mitt i Stockholm.

Mannen var Denis Mukwege, en kongolesisk doktor som vigt sitt liv åt att rädda våldtagna kvinnor och flickor. Han talade om den blodiga jakten på mineraler i Kongo-Kinshasa. Och om kobolt.

Det var kobolt som höll den världsberömde doktorn, som ibland kallats Kongos samvete, vaken om nätterna.

– Alla pratar om elbilar. Om Tesla och Volvo. Nästa krig kommer att handla om kobolt, sa han.

Denis Mukwege.

Jag kom hem från mötet med den kongolesiske doktorn och upptäckte hur mycket av nyheterna som på olika sätt handlade om kobolt.

Om företaget Northvolt, som ska bygga Europas största batterifabrik i Skellefteå. Och om Volvo, som från 2019 ska bygga in elmotorer i alla sina nya modeller. I reklamen lockade elektronikkedjorna med sina senaste telefoner och surfplattor.

Allt handlade om smart, ny teknik hos oss.

Doktorns nödrop förblev ohört.

2

GROPEN

Ett snedsteg och 28-årige Jean-Paul Mulanga faller mot döden.

Gruvarbetaren bär varken hjälm eller annan skyddsutrustning. Hålet han tar sig ner i saknar stege, har bara inhuggningar i den tätt packade jorden att sticka fötterna i.

Tjugo meter under marken hackar han fram framtidsmineralet kobolt med hammare och spade, sten för sten.

Han bryter sig allt längre in i berget, medan gruvan långsamt bryter ner hans kropp.

De kallas litiumjonbatterier och har bättre kapacitet än andra typer av batterier som går att ladda upp. Det är de som gör att du kan läsa den här texten utan oro för att skärmen ska slockna. Och det är de som gör att du snart kommer att ladda din bil med el i stället för att tanka bensin.

Den viktigaste, och dyraste, råvaran i batterierna är kobolt. Ingenjörer har i åratal försökt att ersätta den utan att lyckas. Det har gjort att efterfrågan på kobolt till batterier har tredubblats på fem år och väntas dubblas igen till år 2020.

Ändå är det bara början. Stora städer och hela länder har gjort utfästelser om att fasa ut de gamla avgasbilarna.

Vi har rest nästan tusen mil för att undersöka förhållandena i landet som försörjer världen med mer än hälften av all kobolt – Kongo-Kinshasa.

Det luktar jord och svett under den röda presenningen. Är kvalmigt och hett.

Gruvarbetaren Jean-Paul Mulanga pressar sina bara fötter och händer mot hålets väggar och svingar sig upp. Tar en klunk vatten, torkar sig om pannan och pustar ut.

I södra Kongo-Kinshasa finns stora gruvor, som ägs av utländska företag. Men också tusentals små, där kobolten ofta bryts utan varken tillstånd eller kontroll, under enklast tänkbara förhållanden.

Som här, i staden Kolwezi.

Jean-Paul Mulanga talar om skräcken när jorden rör sig. Om ryggen som smärtar och hostan som oroar honom. Efter tolv år i gruvan har han ännu inte vant sig.

– Varje gång jag går ner är jag rädd för ett ras. När jag är hemma är jag rädd för att bli sjuk och inte längre kunna ge mat till mina barn, säger han.

Lönen beror på hur mycket koboltsten hans arbetslag får upp. En bra elvatimmarsdag kan det bli upp till motsvarande 100 kronor till var och en. En dålig dag hälften. Eller inget.

Jag fäster blicken på hans leriga händer. Huden har spruckit.

Gruvarbetaren reser sig, det är dags att jobba igen. På mindre än en minut har han tagit sig ner till gropens botten. Ljuset från hans enkla pannlampa blir allt svagare, när han ålar sig in i den tarmliknande gången, för att till sist helt slukas upp av det svarta.

Det som pågår i södra Kongo-Kinshasa liknar en amerikansk guldrusch. Folk letar efter kobolt överallt.

För två år sedan skulle en man gräva ner en toalettank i kvarteret Kasulo mitt i Kolwezi när han stötte på malmen. Därefter blev inget sig likt. Folk började gräva längs de gropiga vägarna. På bakgårdarna, i sina trädgårdar. Ja, till och med inne i kyrkan, där pastorn bröt upp ett stort hål i golvet.

På nätterna smög sig avundsjuka människor från andra kvarter in och tjuvgrävde. Vakter kallades in, folk blev som besatta, tills marken såg ut som en schweizerost och husen hotade att rasa och de boende kunde konstatera att ingen ändå hade blivit rik.

Staden Kolwezi ligger mitt i en av de största mineralfyndigheterna i världen. Ovanpå den mest ofantliga skatt och mitt i en förtvivlad fattigdom.

Jean-Paul Mulanga drömmer inte om att äga en Iphone. Den önskan han har är betydligt enklare än så, att hans fyra barn ska få bli vuxna.

Hans liv kunde inte vara mer olikt ditt och mitt. Ändå går det ett band från honom till oss.

Eller snarare – en kedja av kobolt.

Jag går upp på en liten höjd och blickar ut över landskapet. Det påminner om första världskrigets skyttegravar. Gropar åt alla håll.

Under 2017 har de kongolesiska myndigheterna sålt rätten att bryta kobolt i kvarteret Kasulo till den största inköparen i området, Congo Dongfang Mining International, CDM.

Lägg gärna företagets namn på minnet.

CDM är ett helägt dotterbolag till kinesiska Huayou Cobalt – som i sin tur är en av världens största tillverkare av koboltprodukter och bland annat har amerikanska Apple på kundlistan.

Kineserna har byggt en mur runt området och de tusentals människor som bodde i kvarteret har tvångsförflyttats. Barnen har försvunnit och i dag får bara män med särskilda tillstånd gå in.

Männen fortsätter att gräva och bryta för hand och utan skyddsutrustning och säljer därefter direkt till kineserna, utan möjlighet att förhandla om priset.

Vi rör oss genom vad som fram till för några månader sedan var levande bostadskvarter, eskorterade av utsända från det lokala gruvministeriet och ett tiotal tungt beväpnade poliser och militärer med baskrar och solglasögon.

– Tänk på att det är tiotusen grävare här. Då är det inte särskilt mycket säkerhet, säger CDM:s platschef Yu Long.

Platschefen Yu Long, i mitten med grågul jacka.

Han är en försynt man, som ständigt beklagar det vi ser. Hållningen, rösten, kroppsspråket – precis allt på Yu Long tycks på något sätt vilja be om ursäkt.

Men genom den ödmjuka ytan lyser det verkliga budskapet igenom: att hans företag är i Kongo för att hjälpa de fattiga.

– Vi ska bygga en bättre väg. Ordna personlig skyddsutrustning. Gratis vatten, för tvättning, säger han.

Varför har ni inte redan gjort det?

– Förlåt. Jag vet att allt inte ser bra ut, men det tar tid. Kom ihåg att det var en katastrof innan vi kom. Barn överallt. Nu är det bara vuxna här.

Hur mycket tjänar gruvarbetarna?

– Inte mindre än innan.

Och hur mycket tjänar ert företag?

– Vi är här för att hjälpa.

Han hostar, jag hostar.

Gruvdammet är överallt, det tränger in i näsa och hals.

Några åskknallar hörs. Himlen drar ihop sig ännu mer.

Regnet är lömskt. Det binder det förhatliga dammet, men gör marken lerig och farlig. Det är alltid under regnsäsongen som flest gruvarbetare dör.

Yu Long talar om de tvångsförflyttade.

– Alla har fått nya, fina hus. Alla är nöjda.

3

PLUNDRINGEN

Gråbruna kratrar bryter upp i det kulliga landskapet. Nackar böjs under koboltsäckarnas last. Hårt, slitsamt arbete vart vi än ser.
Myndigheterna tar oss runt mellan gruvorna.
Men det finns bara en sak man håller ifrån oss. En hemlighet man inte vill att vi ska se.
Scrolla vidare

Richard Mukena rynkar pannan. Som utredare på den kongolesiska organisationen Afrewatch har han rapporterat om brott mot mänskliga rättigheter i koboltgruvorna, bland annat på uppdrag av Amnesty International. Och för varje dag som går blir han allt mer bekymrad.

Kongo-Kinshasa är ett land som plågas av djup fattigdom och extrem korruption. Av ständiga krig och sexuella övergrepp i en skala som nästan inte går att förstå.

Mukena menar att det inte finns någon plan för hur rikedomarna ska kunna utveckla landet.

Ingen politik. Bara vild, okontrollerad exploatering.

Han tvekar inte inför ordvalet.

– Det är en plundring. Vårt land plundras.

Jag frågar honom vem som tjänar på det som sker. Svaret kommer genast, Congo Dongfang Mining International, CDM.

– Genom att köpa handbruten kobolt kan man pressa inköpspriserna och göra större vinst. Det är vad allt handlar om.

Richard Mukena, utredare på den kongolesiska organisationen Afterwatch.

Ännu har kobolt, till skillnad från guld, tenn och koltan inte startat något krig i Kongo. Det klassas heller inte som konfliktmineral. Men jakten på råvaran ökar spänningarna. Människor har skurits av från sin jordbruksmark och sina vattenkällor. Myndigheterna har satt in armé, polis och säkerhetstjänst för att skydda brytningen. Gruvarbetare har utsatts för övergrepp och tortyr, enligt Mukena.

I Kasulo försäkrar den kinesiske platschefen än en gång hur nöjda de tvångsförflyttade är med CDM. Samtidigt som arbetare, med hans företags märke på ryggen, lägger sten på sten på muren runt området. Gör den ännu högre. Det går inte ihop.

Syftet med en mur är alltid att stänga någon ute.

4

DE BORTKÖRDA

Huset var familjen Kalengas stolthet. Men i Kongo har jorden ytterst alltid tillhört den starke. Den som har kraft att lägga beslag på den.

De var inte rika, men heller inte verkligt fattiga. Deras hus i Kasulo-kvarteret var byggt i hållfasta material. Väggar av tegel och cement, tak av plåt. Rinnande vatten och elektricitet. Tre sovrum till föräldrarna och de åtta barnen, vardagsrum och kök och en liten markplätt att odla tomater på.

I våras fick Edmund Kalenga, 47, och Yvonne Kalenga, 42 besked att myndigheterna tillsammans med företaget CDM skulle bygga en mur runt området och att alla husen skulle jämnas med marken. Familjen gavs ett ultimatum: att acceptera ett nytt hus på ett fält en mil utanför staden eller ta emot en engångssumma.

– Huset de erbjöd har bara ett rum och det finns inga skolor där. Och pengarna de erbjöd motsvarar bara en tiondel av det gamla husets värde. Det skulle inte ens räcka till en ny tomt, säger Edmund Kalenga.

Jag återger den kinesiske platschefens ord, att de tvångsförflyttade familjerna skulle vara nöjda med uppgörelsen.

– Det är lögn. CDM har betalat till staten, men pengarna har aldrig kommit fram till oss, säger Yvonne Kalenga.

Familjen tvingas nu hyra ett hus. En människorättsorganisation ska hjälpa dem och en grupp grannar att dra myndigheterna inför domstol. Av de 700 familjer som fått sina hus rivna får vi uppgift om att bara 18 flyttat in i något av de nya husen.

Familjen Kalengas röda tegelhus, och trygghet, är borta. Ändå finns det de som har drabbats värre av koboltboomen. Mycket värre.

5

SJUKHUSET

Fyratusen kronor.
Det är vad det skulle kosta att ge gruvarbetaren och trebarnspappan Jean Banza, 25, ett nytt liv.
Då skulle hans krossade högerben kunna opereras, så att han kunde gå ordentligt igen.
Men fyratusen kronor är pengar som Jean Banza inte har.
Scrolla vidare

Den skadade gruvarbetaren ser på mig med en blick som vill vara stark. Och berättar en historia alltför lik många andras här.

Klockan var åtta på kvällen och Jean Banza och hans bäste vän hade grävt i fjorton timmar. När raset kom befann de sig tjugofem meter ner under jorden. ”Nu dör jag”, tänkte han.

Han vet inte hur han kom ut, vet inte hur han hamnade här, på Kolwezis allmänna sjukhus, där all vård utom den mest grundläggande kräver kontantbetalning i förskott.

– Om jag blir frisk ska jag hitta ett annat jobb. Vad som helst. Allt är bättre än att gå ner i en gruva, säger han.

Runt oss ligger starka män och vrider sig. Flugorna kryper och lukten från otvättade sår breder ut sig.

Kolwezis allmänna sjukhus liknar ett krigssjukhus. Det är brist på rena förband, brist på smärtstillande, brist på dropp.

Hit kommer de skadade gruvarbetarna – men också de döda. Mellan fem och tio varje månad, uppger den vice sjukhusdirektören Jean-René Kwezie. Det blir mellan 60 och 120 döda om året. Bara i en stad och på ett enda sjukhus.

Lägg där till de som aldrig går att nå efter rasen. Eller som begravs direkt, eftersom deras arbetskamrater är rädda för att få problem med myndigheterna. Det handlar om hundratals döda de senaste åren.

De skadade gruvarbetarna får den vård de har råd med.

Vicedirektören uppger att sjukhuset inte får några ekonomiska bidrag utifrån. Inget från den kinesiska inköparen CDM. Inget från Apple, Tesla eller något av de andra företagen som bygger sin lönsamhet på kobolt. När jorden rasar är gruvarbetarna ensamma.

Doktorn har gett den skadade Jean Banza tre dagar på sig att få fram pengarna som krävs. Därefter är det för sent att operera.

Tvärs över en gräsplan, i kylrummet på sjukhusets bårhus ligger hans döde kamrat. En anställd går de korta stegen över kakelgolvet, utan att trampa på någon av de slängda plasthandskarna. Det rasslar till när han rullar ut båren.

Händerna och fötterna är fortfarande täckta av gruvdamm.

Han hette Toussaint och blev 23 år.

Hans slit med att förse världen med kobolt, hans egen dröm om ett bättre liv – allt tog slut här. På ett bårhus, tvärs över gräsplanen, på Kolwezis allmänna sjukhus.

På bårhuset hamnar de döda som ännu inte identifierats. Det är trångt om plats, så trångt att de anställda tvingas stapla kropparna på hög.

Yu Long, platschefen från CDM, väntar på oss på hotellet. Vill tala ostört.

– Alla här vill bara ha pengar, utan att göra något. I början betalade vi hela tiden. Ville kongoleserna ha en skola byggde vi en. Nu inser vi att en skolbyggnad inte gör någon nytta utan utbildade lärare att fylla den med...

Han suckar och sjunker ner i fåtöljen. Ursäkterna tystnar, liksom talet om det egna företagets förträfflighet.

Man kan anklaga Kina för smutsiga affärer i Afrika. Peka på alla kineser man möter på hotellen, bland småhandlarna och runt de gigantiska lagerbyggnaderna, dit lastbilarna går.

Men det är att göra det lätt för sig. Överst i värdekedjan återfinns fortfarande amerikanska och europeiska företag och konsumenter.

Vi har bara lejt ut mellanleden.

Enligt organisationen Afrewatch arbetar minst 7 000 barn med kobolt i Kolwezi, i vad FN kallar den värsta formen av barnarbete. Vi söker tillstånd för att besöka gruvorna där de finns, men får nej, officiellt av säkerhetsskäl.

Också tolken och den lokale advokat vi anlitat avråder oss från att åka dit. De säger att gruvbarnen är alltför känsliga för myndigheterna.

Vi svarar: just därför måste vi ändå åka.

6

NOLLPUNKTEN

Aleko drömmer om att gå i skolan. Att bli bilmekaniker.
Men han har inte suttit i något klassrum i dag.
Han är ett barn. Och befinner sig på kedjans botten.
I blodsmetallens nollpunkt.
Scrolla vidare

De har lärt sig att hålla utkik efter den brunsvarta färgen och den bladlika lagringen. De små gröna blommorna som ibland växer i koboltens närhet.

Vi möter dem nere vid vattnet. Hundratals barn som arbetar med att samla koboltstenar som de sedan sorterar och tvättar.

Det är de minst värdefulla stenarna, restprodukterna, som gruvbolagen och de vuxna grävarna struntat i när de dragit vidare till andra platser.

Vi befinner oss så långt ifrån jätteföretagen i Silicon valley som det alls går att komma.

Vid kedjans absoluta botten. Koboltens nollpunkt.

Vi ser barn som inte är äldre än sex, sju år bära flera kilo tunga stensäckar. Ännu yngre barn, tre- fyraåringar, hjälper sina mammor att tvätta stenarna.

Flickorna är färre än pojkarna. Miljön är farligare för dem, det finns uppgifter om våldtäkter och tvångsprostitution i anslutning till gruvorna. Men de finns här.

Några blankögda tonårskillar, som luktar whisky, kommer fram och drar i oss, kräver några franc ur våra fickor. Utöver det är det ingen som hindrar oss från att vara här. Ingen polis, ingen säkerhetstjänst.

Kobolt är en hård, magnetisk metall. Ett grundämne med kemisk beteckning Co och atomnummer 27 i det periodiska systemet. Som i förening med syre och aluminium vid höga temperaturer kan anta den färg som fått namnet koboltblått.

Aleko Nkankunga hade kunnat fått lära sig det i skolan. Men den elvaårige pojken, som kommer gående med stensäcken över ryggen, har inte suttit i något klassrum i dag utan samlat stenar sedan klockan sju i morse. Om han fortsätter till kvällen kommer han att ha tjänat motsvarande mellan tio och tjugo kronor att ta med sig hem till mormor.

Händerna ser stora ut på de pinniga armarna. Ögonen är rädda och rösten påminner om en viskning.

– Jag samlar så att vi ska kunna köpa mat och kläder. Men jag gillar inte jobbet. Det är inte bra, säger han.

Varför inte?

– Det är för tungt. Jag har ont i ryggen. De vuxna utnyttjar oss barn för att vi är små. De slår oss och fuskar med vågen så att vi inte får rätt betalt.

Han drar i den trasiga, lite för stora jackan.

– Jag är fortfarande ett barn.

Vad drömmer du om att göra i framtiden?

– Gå i skolan. Lära mig ett annat jobb. Bli bilmekaniker. Inte det här.

Några barn samlar dricksvatten i gula hinkar som de spänner fast på rostiga cyklar eller bär på sina huvuden. De tar vattnet från samma pölar som de tvättar koboltstenarna i.

Hälsoproblemen som misstänks kunna kopplas ihop med utvinningen är många, enligt organisationen Afrewatch.

Lokala läkare har slagit larm, men utan tydliga data är sambanden svåra att bevisa.

Intill flodstranden, i ett bostadsområde, fyller vi hastigt en påse med jord att ta med hem.

Sveriges geologiska undersökning, SGU, ska senare hjälpa oss med analysen. Tillförlitligheten är allt annat än perfekt, fler prover skulle behöva tas och mer kunskap om jordens beskaffenhet hämtas in.

Ändå förefaller siffrorna bekräfta det läkarna i Kongo fruktat.

I Sverige är gränsvärdet för kobolt i mark avsedd för bostäder 15 milligram per kilo.

Vårt kongolesiska prov innehåller 1846 milligram kobolt per kilo.

Det svenska gränsvärdet för tungmetallen överskrids mer än 100 gånger om.

– Kobolthalten ligger extremt högt, oerhört mycket högre än vad som är naturligt, säger Olle Selinus, expert på medicinsk geologi kopplad till Linnéuniversitetet. Det är stor risk för skador hos befolkningen. Nerv- och hjärtsjukdomar. Och missbildningar på foster.

11-årige Aleko samlar koboltstenar för att hans familj ska ha råd med mat och kläder.

Klockan är halv tre på eftermiddagen och Aleko har ännu inte ätit i dag. Inte en tugga sedan mormor Mukala lagade majsgröt i går kväll.

Det har inget av de andra barnen vi möter heller. Inte nioåriga Annie, som bär en blå hink med koboltgrus på huvudet. Inte trettonårige Christian, inte fjortonårige Omer, inte tolvårige Frank.

Deras kroppar värker och magarna är tomma.

Det är svårt att veta varifrån krafterna kommer, svårt att förstå vad som får dem att ens stå på benen när de slänger säckarna upp på ryggen och börjar gå genom leran och regnet i sina flip-flop-sandaler.

Aleko fortsätter till kvarterets handlare, en gladlynt man med lurig blick som barnen kallar Monsieur Cobra. Han är den första inköparen i koboltens kedja, har alltid en sedelbunt i handen och ställer inga frågor.

När Cobra köpt upp tillräckligt med sten hyr han en lastbil och kör ut allt till mineralmarknaden utanför staden. Vi bestämmer oss för att följa stenarna dit. Men inte riktigt än.

Först vill Aleko att vi följer med honom hem. Familjen bor inklämda hos mormor, femton personer i ett rum på ungefär tio kvadratmeter.

– Vi lever av guds nåd, säger den gamla kvinnan.

Vårt besök väcker uppståndelse. Alekos ögon fylls med liv när han visar oss sitt kvarter. För en stund blir han busig och sprallig, det barn han fortfarande är.

Frank Ngoy, 15:

– Jag bär så tunga säckar som jag orkar. Ibland ramlar jag för att jag inte har riktiga skor. En bra dag kan jag tjäna några dollar.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag vill gå i skolan och bli advokat.

Martin Ngoy, 13:

– Jag samlar kobolt när jag inte går i skolan. Ibland kommer det äldre pojkar och slår mig och tar stenarna. Då blir jag rädd.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag vill bli byggjobbare.

Omer Mwanza, 14:

– Jag samlar och tvättar stenar, oftast nio timmar varje dag. Jag är rädd för kobolt. Jag har hört att det finns en strålning som är extra farlig för barn.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag vill bli bilmekaniker. Eller fotbollsproffs.

Christian Nkulu, 13:

– När jag slutat skolan går jag in på området och samlar stenar. Jag tycker inte om när de äldre killarna är fulla. Då slår de oss och stjäl stenar.

Vad drömmer du om i framtiden?

– Jag vill fortsätta studera. Min dröm är att bli ingenjör.

7

CHAMPAGNEFESTEN

Det finns dagar då världens orättvisor bränns in på näthinnan.

Då verklighetens kontraster framträder skarpare än på film.

Ändlös grönska speglas i gråsvart vatten. Vi har följt med en grupp sydafrikanska investerare till en turistanläggning utanför Kolwezi. Värden, den charmerande provinsguvernören Richard Muyej, 62, strålar mot alla.

Vi frågar honom om barnarbetarna. Guvernören tar oss åt sidan.

– Vi är en fattig provins i ett fattigt land, säger han. Det finns problem, men vi har en plan, en agenda.

Sedan talar han om den nya flygplatsen han tänker bygga. Skolorna han planerar. Det storstilade universitetet.

– Vi ska göra det tillsammans med de utländska företagen som kommer hit.

Uppvisningen börjar. Flaskor med Moët & Chandon-champagne, som kostar 395 kronor styck hemma på Systembolaget, tas in i ishinkar. Dyr whisky rörs ut med Coca-cola i stora glas.

Grillad kyckling, fläsk, stekt potatis, räkor i vitlök, ost- och grönsaksbiffar – allt bärs fram till de utländska investerarna.

Plötsligt är det någon som klänger på järnstaketet.

En liten pojke, klädd i trasor. Mager. Fattig.

Han gör en gest, för handen mot munnen. Är hungrig, vill ha mat.

Jag letar något att ge honom, eftersom ingen annan gör det, men hejdar mig. Är rädd för att soldaterna som vaktar festen ska ilskna till, att guvernören ska dra in vårt tillstånd att vara här.

Mer champagne kommer in, mer whisky och cola, mer mat. Mellan rödvinsklunkarna försöker en av guvernörens kvinnliga medarbetare övertyga mig om att fattigdomen snart bara kommer att vara ett minne.

– Det blir bättre för varje dag, det är säkert!

Den storväxta kvinnan säger att hon inte bryr sig om politik, att det enda som betyder något är just vetskapen om att allt blir bättre.

Som om den politiska makten inte alltid lät så.

Ännu en tiggande pojke kommer till järnstaketet.

Korruptionen i Kongo är extrem. Varje deltagare på den här festen har i olika grad berikat sig på kobolten. Ägarbanden sträcker sig hela vägen till den yttersta toppen.

Till president Joseph Kabila, som enligt den amerikanska nyhetskanalen Bloomberg har låtit sin familj tjäna hundratals miljoner dollar på sin affärsverksamhet under sin tid vid makten. Presidenten har sedan december 2016 vägrat att avgå och utlysa val, i brott mot Kongo-Kinshasas konstitution. Oppositionella skjuts och fängslas.

Det är med honom världen gör affärer.

Guvernören tittar på klockan. Den är över fem. Mindre än två timmar tills banketten på stadens dyraste hotell ska börja. Han lutar sig fram mot oss och klappar sig för magen:

– Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska kunna få i mig något mer.

På järnstaketet står de hungrande pojkarna kvar.

8

MARKNADEN

Den som påstår att det går att enkelt skilja ut, och välja bort, barnkobolt lär inte ha besökt mineralmarknaden i Musompo, utanför Kolwezi.

Småhandlare, som likt Monsieur Cobra har köpt upp sten av barn och vuxna om vartannat, kommer hit med säckar, som de säljer till inköparna i någon av de runt sextio bodarna, som alla listar sina inköpspriser längs den hårt trafikerade landsvägen.

Vi går in i en av bodarna. Bakom ett galler sitter en kines med munskydd. I handen har han en gul radarliknande mätare. I lådan ligger buntar med sedlar. Lika noggrann som kinesen är att kontrollera vikt och halt, lika lite bryr han sig om stenens ursprung.

– Vi köper från alla som kommer hit, säger han kort och tänder en cigarett.

Säckar lyfts ner från skåpbilar och släpvagnar och staplas upp mot plåtväggarna. Allt blandas.

Härifrån är allt samma kobolt.

En Volvo-långtradare körs fram. De inköpta säckarna lastas upp på släpet. Jag frågar den kinesiske handlaren vart lasten ska gå. Svaret kommer fort:

– Till CDM.

Congo Dongfang Mining International.

Företaget CDM har uppgett att de sedan ett och ett halvt år inte köper kobolt från den här marknaden, bland annat på grund av risken för barnarbete. Även den talesperson från moderföretaget Huayou Cobalt som vi senare är i kontakt med kommer att dementera uppgiften.

Som villkor för att besvara våra frågor begär han att vi ska lämna ut våra källor.

CDM:s anläggning ligger bara några kilometer härifrån, men omges av taggtråd. Det är här den första smältningen sker. Därefter körs malmen till hamnar i Sydafrika och Tanzania och skeppas till Kina, där moderbolaget tar över, processar kobolten vidare och säljer den till batteritillverkare och elektronikföretag världen över.

Jag står kvar en stund, medan solen sakta sänker sig över landskapet, med sina ofantliga skatter och sin förtvivlade fattigdom.

Bakom mig dundrar långtradarna förbi. Tunga och fullastade, på väg ut ur Kongo, såsom rikedomar har förts härifrån i hundrafemtio år.

Som alltid är det vår efterfrågan som styr. Vår teknikutveckling. Våra behov.

Elvaårige Aleko Nkankunga kommer att fortsätta att bryta vår tids mest efterfrågade mineral, och arbetet kommer att bryta ner honom.

Allt medan du och jag tar ännu en selfie med vår mobilkamera – i väntan på att kunna köra bil utan dåligt samvete.